Joakim Hagelin spelade i tisdags sin 500:e match i Hockeyallsvenkan när VIK mötte Mora.
Intervjun görs på E-läktaren i Plivit Arena. Västerviks IK håller just på att runda av sin torsdagsträning, en träning Hagelin fått se från sidan.
– Jag har åkt på en smäll, men det är ingen fara. Det är inget långvarigt, säger han.
Mer om det kan du läsa i en separat artikel. Jag bad Hagelin börja med att berätta hur det kom sig att han och familjen valde att bosätta sig i Västervik. Man har köpt ett hus på det nybyggda området i Ekhagen.
– Det kom väldigt spontant. Vi satt och hyrde en lägenhet och kände att vi kastade bort pengarna. Vi fick chansen att köpa det huset och valde att slå till. Det är nära hem, vi är från Linköping båda två så det passade bra.
Han har hunnit bli 32 – äldst i VIK. Men något slut på karriären ser han inte de närmaste åren.
– Sånt där är alltid svårt att sia om men jag känner mig inte färdig med hockeyn än. Jag känner mig ung i kroppen och i sinnet framför allt. Jag hoppas kunna spela många år till.
Han debuterade i ligan redan 2009, för IK Oskarshamn, dit han tagit sig från juniorspel i moderklubben LHC. Där blev det två vändor med en 20 måls-säsong i vardera. Det återkommer vi till. Däremellan fick han en möjlighet att spela SHL-hockey med "Cluben". De valde att värva honom efter en av hans poängmässigt svagare säsonger.
– Det ser kanske ologiskt ut på pappret men sanningen är inte alltid så enkel. Man ska inte sitta och säga allting heller men jag kan säga att jag har lärt mig mycket längs vägen hur det funkar i den här branschen och vad man ska tänka på.
20 måls-säsongerna, ja. Första gången han nådde milstolpen var 2011/12, då han spelade med IKO:s vassa duo Evan McGrath och David Rodman.
– Tanken var inte att jag skulle spela med dem. Jag fick chansen nån match, gjorde det bra och sen rullade det på. Vi hittade en bra kemi och det var såklart kul att göra mycket mål.
Det blev ingen SHL-flytt efter den säsongen utan den kom ett år senare. 19 matcher blev det i LHC 2013/14.
– Det var en ganska tråkig och misslyckad tid i min karriär. För min hockey var det dåligt att jag flyttade hem, jag skulle ha valt ett annat bud.
Vad gick snett?
– Jag tycker aldrig jag fick chansen att spela min hockey, hade en tränare som inte trodde på mig och det blev bara fel.
Säsongen som helhet blev till slut lyckad. Han lånades ut till Djurgården som på våren tog sig tillbaka till SHL. Men trots erbjudande från DIF om att följa med dem upp till SHL blev det inget den gången heller.
– Jag fick inte skriva på för DIF för LHC, jag hade ett år kvar på mitt kontrakt. Mycket tråkigt som hände där, det var ett bottennapp i min karriär som jag lärt mig av.
Relationen till LHC idag är bra.
– Absolut. Jag är född och uppvuxen där och det är min moderklubb. Jag kommer alltid att stötta LHC och har många bra minnen därifrån.
När var du som bäst?
– Pratar vi målskytte var jag bättre för några år sen men då var jag sämre på andra saker. Genom åren har jag ändrat min spelstil lite. Jag känner mig fortfarande bra.
– Här har jag en lite annan roll, nu vill jag på ett sätt vara med och bidra till att andra och laget lyckas på ett annat sätt än tidigare. Idag brinner jag för mer än att göra mål, det handlar om att hjälpa laget att vinna matcher och göra det jobb som tränaren ger dig.