Videon ovan har ett par år på nacken men är värd att visas igen.
Han har nämligen sagt upp sig och den 30 april i år gör han sista arbetsdagen. En tio år lång tjänstgöring med otaliga timmar, tvättar och tejprullar har nått sitt slut.
– Jag känner inte att jag har drivet som krävs längre och då är det bättre att göra något annat, säger Gustafsson i en intervju med Sporten.
Beslutet att göra något annat kom inte plötsligt, snarare tvärtom.
– Det har vuxit fram. Jag gick egentligen hela förra sommaren och velade om jag skulle skriva på eller inte. Nu under säsongen har jag känt att det får räcka.
Han vill inte berätta vad han ska göra istället men han kommer inte att bli kvar inom ishockeyn.
– Nej, jag ska släppa det helt och göra något annat. Jag ser fram emot att jobba som vanligt mellan sju och fyra. Min relation till hockeyn kommer att bli som läktarexpert. Jag ska komma till hallen halv sju när det är match och åka hem kvart över nio när den är slut. Sen kommer jag nog att få min dos av hockeysnack ändå, man har ju på något sätt blivit lite av en profil genom åren och det kommer fram folk jag inte känner och snackar hockey, det är jäkligt roligt.
Nästa säsong, som läktarexpert, blir något annat mot hur en materialförvaltare har det. Tillsammans med parhästen Jörgen Fransson ser de till att verksamheten runt A-laget flyter på.
– En matchdag är jag hemma tidigast klockan ett och då har jag jobbat i stort sett hela dagen. En del av mitt uppdrag är att ordna så att bortalaget har det de behöver, det får vi ju igen sen när vi kommer på besök. En matchfri dag är slut runt klockan 15.
Utöver att bistå gästerna har Felix haft ansvaret för träningarna, alltså vatten, tejp och sådana saker, samt tvätten.
– Jörgen sköter skridskorna, det släpper han inte. Han gör det riktigt bra också.
Just Jörgen Fransson är någon som betytt mycket för Felix under de här åren.
– Han har ju lärt mig allt jag kan. Utan honom hade det verkligen kört ihop sig. Sen blir vi lite lacka på varandra ibland, det blir ju så när man jobbar så tätt ihop så länge, men vi släpper det fort. Det var hans son, Mathias, som fick in mig i det här från början.
Då, när Felix började, såg verksamheten och hans vardag annorlunda ut. Då var VIK ett toppaspirerande gäng i division 1.
– På den tiden jobbade ju både jag och grabbarna med annat och så var det träning vid halv sex. Nu är spelarna heltidsproffs och förväntar sig saker på ett annat sätt. De är absolut mer bortskämda nu för tiden.
Vad är det viktigaste för en materialare?
– Lojaliteten gentemot spelarna. Man ska komma in och vara en glad prick liksom som alltid har ett gott humör. Det är väl där jag känner lite att det här har varit min sämsta säsong, jag har inte riktigt varit "Felle". Men jag ska se till att lämna med flaggan i topp.
– Sen blir man som materialare någon som spelarna kanske vill snacka av sig lite med. Det händer ofta att grabbarna kommer in till oss och bara snackar en stund.
Kanske har du under VIK:s matcher noterat hur snabb Felix är på att få fram en ny klubba till den spelare vars klubba gått sönder. Det finns ett system bakom det.
– Alltid vid tekning så håller jag ett par fingrar på den som tekars extraklubba, för klubborna går ofta av då. På så sätt kan jag få fram en ny snabbt. Annars har jag klubborna femvis och håller koll på vilka som är inne.
Vem gör av med flest klubbor i laget?
– Det är nog Westfält, just vid tekningar, det är ofta de går av längst ner på skaftet.
Genom det decennium som Felix har verkat i VIK:s A-lag har spelare sannerligen kommit och gått. En av de ganska få bestående delarna har varit just Gustafsson.
– Jag tänkte faktiskt på det häromdagen, att det är en jäkla massa spelare med alla möjliga nationaliteter som har passerat. Det är fantastiskt vilka band man knyter med spelarna, det är många jag har kontakt med än idag.
Hur ser din relation med Mattias Karlin, som också jobbade för VIK i tio år, ut?
– Vi hade och har en jättebra relation. Han tog verkligen hand om mig och blev som en andra farsa för mig faktiskt.
Gustafsson berättar att det varit "halvnära" vid några tillfällen att han börjat jobba för en annan klubb.
– För ett par år sen hade jag lite kontakt med några klubbar lite högre upp. Det blev aldrig något.
Varför inte?
– Man är för hemmakär, va.