Skamfilat, tilltufsat, sargat, skadat. Välj själv – VIK:s varumärke har inte mått bra av det kaos som omringat A-laget under den här säsongen. Från att satsningen, trots illavarslande rapporter om ekonomin, påbörjades tills den var helt nedmonterad hånades och ifrågasattes den på sociala medier, i stor-media, lokalmedia och i poddsammanhang. Med all rätt, nu när vi ser följdeffekterna och har facit går det inte annat än att stämma in. Det är helt oförklarliga ledningsbeslut och en passiv medlemsskara som förpassat VIK hit.
Det slutade i det svagaste VIK-lag vi sett på närmare 20 år, en svit av förluster och en tom gammal hall.
Men det var nödvändigt. För parallellt har, ur all oreda, något nytt vuxit fram. En ny intressant styrelse där flera till synes kapabla personer fått större mandat. Jag har tidigare skrivit om skiftningen i tonläge, från SHL-ambitioner till långsiktighet exempelvis. Man har tvingats till insikten att det inte går att leva över sina ekonomiska medel särskilt länge. Den spiralen måste få ett stopp nu; det kommer ingen frälsare, ingen kommunpamp, ingen plötslig tillströmning av publik och räddar VIK. Jag känner mig trygg i att de ansvariga vet det och att det styr deras arbete framöver. Samtidigt hoppas jag medlemmarna har lärt sig läxan. De måste ställa högre krav på sin styrelse gällande insyn, i hur beslut motiveras, hur verksamhetsplaner ser ut och efterlevs och inte minst hur ekonomin hanteras.
Jag ser det här som den slutliga punkten för det vi kan kalla Den Hockeyallsvenska Eran. Det är uppenbart att man försökte studsa tillbaka direkt – gasa sig ur krisen – för att förlänga den efter den ett år försenade nedflyttningen förra våren. Satsningen sket sig och nu är det hög tid att börja på en ny cykel. Jag vet att det alltjämt föreligger en risk att klubben inte reder ut sina ekonomiska problem men föregår den och blickar framåt.
Det är nästan 15 år sedan VIK åkte ur ettan senast. Nedflyttningen blev starten på den cykeln. Man gav en ung tränare vid namn Mattias Karlin chansen och efter att ha tagit sig tillbaka till ettan direkt lade man en tegelsten i taget. Det tog, fick ta, tid. VIK var i ettan i fyra säsonger innan man tog klivet upp till Hockeyallsvenskan. Och då gick det ändå fort, varken organisation eller faciliteter höll jämna steg med det sportsliga. En rimligare målsättning är att inom tio år ha en verksamhet rustad för men inte beroende av en uppflyttning.
För man ska också ha i åtanke att det för inte alltför många år sedan ansågs stort för VIK att vara i ettan. Det är en fullt rimlig nivå för en klubb av VIK:s storlek. Lyckas man kultivera en spirande verksamhet och gör rätt rekryteringar kommer man vara med och utmana om en plats uppåt – tillsammans med tio andra klubbar med samma ambitioner. Det är med rådande upplägg väldigt svårt att ta sig upp och du kan inte hänga upp din verksamhet på en sån liten chans.
Nu vill jag se ett VIK vars handlingar går i linje med det man säger. Prioritera en sund ekonomi, fortsätt utveckla ungdoms- och juniorverksamheten, där man faktiskt verkar ha något bra på gång. Det låter torrt men ha policys som styr vardagen. Se till att VIK återgår till att vara något man i Västervik är stolt över och vill förknippas med som invånare, utövare och företagare. Sånt är mer värt än att till varje pris spela i en högre serie – och det ena utesluter inte det andra, snarare tvärtom.