De flesta skotten gick in

Jag blev inte direkt mindre nervig när det första tränaren Mattias Karlin sa, var att den spelare som träffar mig i hjälmen först, blir bjuden på en krogrunda. Givetvis fattade jag att Karlin skämtade - men ändå.
Efter det delade Alexander Karlsson med sig av ett gott minne. Han sköt tydligen en målvakt i hjälmen så att hjälmen sprack en gång.
Härligt. Nu kände jag mig full av tillförsikt. Bara att börja ta på sig all utrustning.
Innan dess: stoppa in en sista snus för att finna harmoni.
Att en ishockeymålvakt hade mycket skydd, det visste jag. Men att det skulle ta så pass lång tid att få på sig allt, även för en rookie som mig, det trodde jag inte. Jag började först av alla - och var färdig sist. Hade jag inte varit klar i tid, så hade jag drabbats av lagets interna, och väldigt tydliga, bötessystem. Jag överlevde med fem minuters marginal - och var redan lite svettig.
Det var nog en smått komisk syn när jag tog på mig utrustningen. Eller jag och jag. Målvakten Karl-Petter Pettersson och Jörgen Fransson fick hjälpa mig med stora delar. Som bordtennisspelare är jag van vid tröja, shorts och skor. Det här var en aning mer komplicerat. Och jag kände mig som en mindre begåvad sexåring när jag fick hjälp med bland annat benskydden och axelskyddet.
Vad hade jag för material då? Jo, VIK:s evigt trogne materialförvaltare Jörgen Fransson hade fixat fram en komplett utrustning. Det enda jag behövde bidra med var ett underställ. Jag fick Fredrik Alcéns gamla benskydd (mäktigt). Och om jag inte missminner mig var resten saker som målvakterna i juniorlaget använder (mindre mäktigt, men okej).
Men jodå, när jag väl hade på mig allt, så kändes det solitt. Plock- och klubbhandsken ingav trygghet. Allt satt bra. Till och med byxorna som fick tejpas ihop på grund av att snöret fattades var stabila. I det läget skämtade lagets amerikan Chris Davis något om att jag eventuellt skulle bli skadad och ihoptejpad på sjukhuset. Jag kunde ta det. Jag var på gång. Redo att ge mig ut på isen.
Som barn samlade jag på mängder av hockeybilder. De solklara favoriterna var just målvakter. De var coola, tyckte jag. Och det var just giganter som Trevor Kidd, Darren Puppa, Tom Barasso, Curtis Joseph och Ron Hextall jag hade i tankarna när jag intog Tjusthallens is.
En annan tanke: undrar hur lång tid det tar innan åskådarna på plats märker att ”den nye killen” är ishockeymålvakt för första gången i sitt liv och att han inte är någon spelare på try out-kontrakt från typ Mörrum?
Min gissning: efter någon minut i den första övningen.
De fyra-fem första skotten gick in. Störande ofta över min högra axel. Riktiga målvakter är ofta svaga där, så även jag.
Jag fick instruktioner hur jag skulle ”gå ner” på isen på ett så bra sätt som möjligt. Det slutade titt som tätt med att jag gick ner i någon hemvävd position, som troligen satt i ryggmärgen från när jag ett fåtal gånger var målvakt på Lidhemsskolans skolgård när det spelades landhockey under sent 90-tal.
Träningen fortsatte. Det var dragskott, det var slagskott, det var 2 mot 1-situationer, det var 3 mot 2-situationer, ja hela köret. Jag hade förbaskat roligt – och svetten forsade.
De flesta skotten gick in. Men en och annan parad lyckades jag med. Jag tog dessutom tre puckar i plockhandsken. Känslan: grymt stimulerad.
Att det första skottet jag plockade, eller blev träffad där - det beror på hur man ser det – var från Ragnar Karlsson, var extra stort. För en sekund hade jag ett mentalt på övertag på "Ragge". Det är inte många målvakter i division II som har.
Ragnar: knäckt.
Att 34-åringen satte i stort sett alla resterande skott på mig är mindre viktigt.
Jag var på topp när jag räddade två raka frilägen från Chris Davis. Jag: Curtis Joseph.
Alexander Johansson var sedan ofin nog att finta upp mig ordentligt på läktaren och enkelt lägga in pucken. För jävligt.
Jag: medioker.
Summering: att vakta kassen i ishockey var snäppet svårare än både fotboll och innebandy. Den stora skillnaden var att jag nu stod på ett par skridskor. Sidledsförflyttningarna var allra svårast, samt att komma snabbt upp igen efter att ha ”gått ner”. Det gjorde dock inte ont en enda gång. Trots alla skott. Jo förresten, efteråt fick jag grov kramp i vänsterfoten efter att jag tagit av mig skridskon.
Det var det lätt värt.
Nu ska jag hem och leta upp mina hockeybilder.