Vita Hästens plats i Hockeyallsvenskan är rökt, även den i Hockeyettan – med största sannolikhet, åtminstone. Jag har svårt att se Svenska Ishockeyförbundet kasta om i serierna igen efter att både Västerviks IK och Falu IF erbjudits och accepterat sina platser. Just ovissheten – kommer Vita Hästen att spela i division 3? 4? Alls? – gör engagemanget och drivet som visas upp från supportrarna i Norrköping än mer imponerande. Jag har ingen koppling till dessa människor, ingen överdrivet positiv relation till Vita Hästen men det gör mig ändå stolt på något skevt sätt. Jag har försökt reda ut varför.
Skolan var nästan aldrig min grej. Jag upplevde mig själv ofta understimulerad och uttråkad. Lägg till att jag var vad som brukar kallas omogen så ledde det ofta till att jag blev ett störningsmoment för andra som antingen behövde eller ville förvalta sin tid annorlunda än jag. Det är nog ganska många tidigare klasskamrater som minns mig som en jobbig jävel från mellanstadiet.
Mitt skolår på High School i norra USA gjorde mig gott. Skoldagarna var intensiva. Klockan ringde ut, klockan ringde in. Däremellan skulle du byta böcker i ditt skåp och ta dig till nästa klassrum. Det fanns inte utrymme för slarv eller annat trams. Dagarna och veckorna flög förbi och jag behövde slita för att hålla betygen uppe, vilket jag lyckades med. Jag tog studenten med B i snitt, bättre än många av mina amerikanska vänner. Hoppet och tron på att den akademiska världen kanske var för mig började frodas.
Tillbaks i Sverige och svenska skolan fick jag dessvärre aldrig riktigt fäste. Den klart största anledningen till det var givetvis jag själv och min bristande disciplin. Jag föredrog helt enkelt att titta på NHL-hockey och att spela Football Manager in på småtimmarna över att sova, men hela konceptet passade mig så illa. Jag hade gått ut en amerikansk skola med A i engelska men fick underkänt i engelska A i Sverige för att en bokrecension kom in för sent (korrekt enligt studieplan, säkert). Schemat hade flera håltimmar i veckan som jag med min bristande disciplin inte fixade och jag fastnade i nån slags loop där jag mest stod och stampade samtidigt som jag upplevde mig motarbetad av flera lärare, varav en sa till mig att "det kommer gå åt helvete för dig, bara så du vet".
Min frustration gentemot vad jag upplevde som en stelbenthet och övertro på byråkrati gjorde att jag mer och mer skapade fiender i och runt den världen. Certifikat på papper, intyg, kurser och sånt var väl ingenting mot faktisk kunskap och erfarenheter? Jag skulle allt visa dem att jag skulle klara mig utan deras snäva synsätt.
Under mina tonår hade jag bloggat en del om sport. Jag visste att mina relativa språkkunskaper var goda och parallellt med mitt kämpande med (mot) skolväsendet hade jag fått in en fot på VT via kontakter. Enstaka ringjobb blev division 5-derbyn på plats, blev sedermera sommarjobb och sedan 2017 är jag fast anställd. Någon fin utbildning har jag inte och de sista gymnasiekurserna slutförde jag våren 2021. Det passade tydligen mig bättre att göra det på distans med en sex månaders bebis hemma och ett heltidsjobb att sköta än som 18-åring.
Det gick inte åt helvete för mig. Inte än i alla fall.
Hur hör då min skolgång ihop med mitt intresse för Vita Hästens insamling? Jag ser samma strukturer. VD, styrelse och andra i högt uppsatta positioner påstår en sak – "vi har vänt på varje sten". Översatt: du måste göra det här annars är det kört för dig. Vi vet bäst.
Supportrarna vägrar acceptera det, använder andra värden, trycker på andra knappar. Istället för snack om exponeringsytor är det raka rör. Vita Hästens Framtid heter insamlingen och är sprungen ur hjärtat och drivs av engagemang och kärlek, inte LinkedIn eller flashiga titlar. Översatt: det finns andra vägar att gå.
Det har nu gått mer än tio år sedan min tid på gymnasiet. Jag har gradvis insett att många av de fiender jag skapade då bara existerade i mitt huvud och att jag helt enkelt inte var mogen eller ansvarstagande nog. Idag sätter jag en stor tilltro till disciplin, ramar och struktur och när mina egna barn kommer upp i skolåldern kommer jag göra allt i min makt för att se till att de får en positiv syn på och upplevelse av skolan. För den är bra – men inte allt. Det finns andra sätt att ta sig fram. Det är lite krokigare – jag fick till exempel mitt första fasta jobb som 24-åring – och det krävs lite mer tur, men det går.
Det står jag fast vid.