Det är klart att ni minns Eric Backman, den hårfagre backen som representerade Västerviks IK 2013 till 2016. Han fick emellertid inte följa med till allsvenskan, utan hamnade i Manglerud i norska ligan. Därefter har det blivit spel i Kristianstad, Huddinge och Kallinge/Ronneby där friskusen nu huserar.
Han börjar bli en ruskigt rutinerad hockeyettan-spelare.
Men visionen om allsvenskt spel finns i allra högsta grad kvar.
– Det har alltid varit mitt mål. Det har varit nära ett par gånger. Jag har blivit bortsållad av någon mer meriterad spelare eller någon från de egna leden, säger Eric Backman.
Han är övertygad om att han håller på allsvensk nivå.
– Jag har ju spelat mot allsvenska lag i kvalserien och under försäsongen. Vi mötte Karlskrona två gånger nu, Tingsryd två gånger och Oskarshamn. Det är inte så stor skillnad. Det gäller bara att få den där chansen så är man inne i det. Men jag har stora förhoppningar på att gå upp med Kallinge, eller ta klivet utan dem.
Hur kom det sig att du hamnade i just Kallinge/Ronneby till den här säsongen?
– Jag hade väl inte tanken på att lämna Huddinge direkt så. Men tydligen blev det en jäkla utrensning av tränaren, sportchefen och allt vad han (Fredrik Mälberg) nu är. Han tyckte väl inte att vi hade rätt att ha några åsikter, vad vet jag. Vi hade flera starka viljor i laget. Då tänkte jag att ska jag lämna stockholmsområdet så ska jag ha en jäkla utmaning med en klubb som vill något, som vill framåt. Kallinge hade en bra plan.
Eric Backman trivs bra i lilla Ronneby. Hockeyintresset är i grunden stort, publiksnittet ligger runt 800.
– De som är på plats gör det riktigt bra. Men jag hade gärna haft några hundra till. Det är lite "Västervikssyndrom" över Kallinge, säger Eric.
Kallinge/Ronneby inledde inte säsongen optimalt. Dessutom har det även rapporterats om ekonomiska problem i föreningen vilket tvingade klubbchefen att avgå.
– Det har inte påverkat oss spelare nånting. Men det var lite dåligt att vi spelare inte fick veta något förrän vi läste det i tidningen. Jag hoppas att de har bra koll på det nu. Hockeyettan-klubbarna gör väl allt de kan för att överleva, säger 25-åringen.
I allettan södra har Kallinge/Ronneby öppnat förtroendeingivande och toppar tabellen före Kristianstad och Tranås. Vinnaren går direkt till kvalserien.
– I början av säsongen fanns det flera viljor kring hur laget skulle spela. På grund av smådetaljer åkte vi på många baklängesmål. Vi hade ett möte där vi bestämde oss för en linje och efter det har det gått bra för oss. Nu är det mycket upp till oss spelare, säger Eric Backman och lägger till:
– Vi lär ju leda allettan, vi har ju inte förlorat på full tid än.
Lär? Du måste kolla tabellen varje dag.
– Haha. Jag är lite dålig på det. Men vi har absolut lagt en bra grund.
Du har ju deltagit i ett gäng allettor – hur är nivån i år?
– Det är upp och ner. Grums och Hanhals är ju med, det är klubbar som kanske inte ska vara där egentligen. Det syns på tabellen. Ett lag som Nybro hade haft mer att säga till om. Men topplagen är ju detsamma. Troja har ju sin stomme kvar. Det spelar ingen roll om man mötte dem för tre-fyra år sedan eller om man möter dem tre-fyra år framåt. Det är fortfarande Edström och Nielsen på blålinjen och så kör de sin variant. Och "Trucken" (Daniel Karlsson) är väl kvar fortfarande, likaså han Åkesson och allt vad de nu heter. Det är tuffa motstånd.
Du har blivit 25 år, har din roll ändrats på isen och inom laget sedan tiden i VIK?
– Nja, jag är nog överallt och ingenstans fortfarande. Nej, men jag har en bra roll med mycket ansvar och mycket speltid. De litar på mig. Självklart får jag göra det lite annorlunda, det kanske inte går att hänga med i tio av tio anfall. Men en del finns kvar, jag tror att du skulle känna igen mig från Västervikstiden om du såg mig nu, svarar Backman som har gjort elva (2+9) poäng på 29 matcher och har +9 i plus/minus.
Finns det några likheter med dagens Kallinge jämfört med VIK-upplagan som du gick upp med?
– Kvalserien är ju hyfsad standard för mig. Jag har varit med och vet vad som krävs. Absolut att likheter fanns. Samtidigt hade vi lite andra spelartyper i Västervik och Mattias Karlin som var lugn som en filbunke liksom och var lite annorlunda. Västervik är nog, vad ska man säga, one of a kind. Det är svårt att jämföra något med Västervik som var nästan perfekt i mina ögon. Det bara rullade på och det var aldrig någon stress.