I samtliga tre försäsongsmatcher hittills – och i Sandström Trophy som VIK spelar i helgen: Andreas Frisk som lagkapten för Västerviks IK. Ett epitet han gärna bär med sig framöver.
– Det är en ära såklart, men inget jag har tänkt på när jag spelat. Men det är kul att ledarna vill ha mig som kapten och jag fortsätter gärna.
Hur ser diskussionen med tränarna ut angående det?
– Det är inget bestämt utan de har frågat mig om jag vill vara det under försäsongen till att börja med. Så det kan ju bli någon annan lösning. Vi får se, men som jag sa innan så fortsätter jag gladeligen.
För sex månader sedan – i samband med VIK:s hyperviktiga batalj mot BIK Karlskoga, ni vet – föddes Andreas första barn, en dotter. Och anpassningen till det nya livet som förälder har gått bra.
– Nu är det ganska lugnt, vi börjar komma in i det.
Och i grejerna på isen?
– Där är det värre, haha. Det är lite frustrerande varje år att man inte är där man slutade när man börjar. Men det är något som måste göras, helt klart.
Men försäsongen är lång.
– Det är den absolut. Vi har spånat lite, jag och några jag spelat med tidigare, om man skulle kunna göra något annorlunda där. Till exempel gå på is senare, starta serien senare och tighta till spelschemat. Då skulle fotbollen hinna gå längre med, men det är egentligen en diskussion som ska högre upp så att säga.
För andra året i följd står VIK som arrangör för Sandström Trophy. En minicup som inleddes med match mellan Tranås och Vimmerby igår. Ikväll kliver hemmalaget in i handlingen: möte mot Tranås på menyn.
– Förra året var jag personligen inte helt nöjd med upplägget. Att spela två matcher på en dag, dessutom 2x20, är inte optimalt. I år känns det bättre med riktiga matcher. Förhoppningsvis är fansen sugna på att se oss spela också.
Hur ligger ni till, tycker du?
– Känslan är att vi hunnit med mycket, både taktiskt och de riktigt tuffa passen. Personligen tycker jag att vi ser mer spännande ut än vad många som tippat oss verkar tycka. Visst, vi är många nya, men vanligtvis är det kanske 10-12 nya och då är steget upp till 17, som vi har, inte jättestort.
Han utvecklar:
– Att de kommer lite stötvis kan nog också underlätta. Då hinner de som kom tidigare anpassa sig och i sin tur hjälpa de nya.