Odenskans. Nära, kära och nyfikna trängs ut med väggarna. Det är match på match. Killar och tjejer omvartannat.
Innebandymatcherna varar i tolv minuter. Sedan är det ett nytt gäng på den lilla planen igen.
– Det här med att gå med plakat på stan är inte min grej. Så här ska det vara på första maj.
Gustav W Jonsson ler. 13-åringen har tillsammans med fem andra pojkar startat en ny innebandyturnering i Odensvi.
Tanken är att det ska bli en ny tradition.
– Det är rätt dött här annars, säger spelaren Hans Axelsson.
– Vi har köpt ett par vandringspokaler. Vi ska köra så länge vi orkar. Tills vi tröttnar på att organisera innebandyturnering, tillägger Robin Andersson.
Intresset för turneringen är stort. Det har kommit nio lag.
– Det är vi nöjda med, säger W Jonsson.
Det finns bara en nackdel med att arrangera en innebandyturnering.
– Det är för mycket möten. För mycket prat. Det känns som man sitter i väntrummet till läkaren. Man väntar och pratar bara, säger Andersson.
Jonsson, Andersson och Axelsson med flera i det unga arrangörsgänget har haft en hel del kontakt med kommunen och Kustlandet.
Men det har givit resultat. Kustlandet skänkte 20000 kronor till klubbor, bollar och mål. Och Kommunen skänkte en begagnad innebandysarg. Och innebandyklubben Antvarden har hjälpt deltagarna att lära sig att skjuta, passa och springa rätt.
– Vi är väldigt glada över den hjälp vi fått och över att Antvarden kunde komma och berätta om innebandy, säger W Jonsson.
– Det är kul att det händer något i Odensvi, inflikar John Widerberg.
Han spelar i Hultas IF för dagen.
– Min bror kallas för Hulta det är därför.
Heter han Hultqvist som jag?
– Nej han kallas för Hulta ändå. Och vi kom inte på något annat namn på laget.
Ni vill införa en ny tradition här, hur länge kan den hålla på hoppas ni?
– Vi får se var turneringen tar vägen. Blir det bara en gång så får väl pokalerna stå här och glänsa, säger Andersson.