Jag kliver in på ett kontor inne på Västerviks sjukhus. Bakom dataskärmen sticker två nyfikna ögon upp och tar emot mig med ett varmt och välkomnande leende. Lisa Lindblad är avdelningschef på Röntgen. Vi slår oss ner på varsin stol och jag känner hur det spritter med energi från kroppen bredvid mig.
Förutom att jobba heltid som sjuksköterska älskar Lisa att röra på sig. Det har hon alltid gjort.
– Jag började med friidrott när jag var åtta år. Efter det gick jag över till judo, berättar 51-åringen som inte gärna skryter om hur duktig hon var.
– Det gick rätt bra, jag kommer inte ihåg så noga. Men om jag skulle bli ännu bättre hade jag behövt flytta på mig då jag inte hade så många i min storlek i Västervik, säger Lisa som kom tvåa i en ganska stor judotävling som hette 70-aden (Sjuttiaden).
I stället började hon springa och tänkte att hon kanske skulle styrketräna också. 24-åriga Lisa (då Sjöstrand i efternamn) gick snabbt framåt även i gymmet och blev anmäld till en lokal styrketävling.
– Domaren på den tävlingen anmälde mig till SM i styrkelyft. Jag kom nog sist i min viktklass, men blev taggad att jag skulle bli bättre och starkare. Min drivkraft i alla år har varit att mäta mig med mig själv och inte med andra, att hela tiden bli bättre än min tidigare prestation. Sen så fick jag ett socialt liv på Atletklubben som jag fortfarande kan sakna i dag.
Tre år senare började det gå riktigt bra och Lisa fick representera det svenska landslaget.
– Det var häftigt. Jag hade turen att få resa till platser jag nog inte hade åkt till annars. Vi var i Japan, Sydafrika, Nya Zeeland och Kanada och tävlade, minns Lisa som senare vann VM-guld och blev bäst i världen i styrkelyft tre år i rad (1995–1997).
Dessutom satte hon flera världsrekord och vann guld i World Games, trots att hon både jobbade som undersköterska och pluggade till sjuksköterska och senare till röntgensjuksköterska vid sidan av.
– Men jag är inte mycket för att titta i backspegeln, jag har exempelvis ingen aning om mina världsrekord är borta eller inte. Den stora behållningen var gänget i landslaget. Vi hade så roligt tillsammans. Min coach Yvonne Flyborg var trygg och hade full koll på allt så att jag kunde ta det lugnt. Jag är inte den adrenalinstinna typen utan går mer in i mig själv och fokuserar. Sen får jag en kick när jag lyckas istället.
Lisas världsrekord är slagna, men däremot är hennes resultat i både knäböj, bänkpress och marklyft bäst i Sverige i klassen damer 67,5 kilo fortfarande.
Jag gissar att du inte har dina medaljer och troféer framme?
– Haha, nej de ligger i en soppåse någonstans. Men det betyder inte att jag inte är stolt, för det är jag så klart.
Finns det något minne som sticker ut lite extra från den tiden?
– Ja, det var när jag var i Stockholm och skulle försöka slå europarekordet i marklyft. Jag minns att jag lättade lite från marken, men kände ändå att jag skulle fixa det men att det skulle ta tid.
Självklart grejade hon även det rekordet.
Lisas framgångar gjorde att hon fick chansen att vara med som utmanare i stora underhållningsprogram som Fångarna på fortet, Gladiatorerna och Stadskampen i Västervik.
På Fort Boyard var hon med i Martin Timells lag och fick utföra de mest fysiska cellerna. Bland annat fick hon den omtalade cellen med svärdet som ska upp ur stubben för att sen hugga av ett tjockt rep, och så fick hon hoppa bungyjump. Givetvis kom hon ut med både nyckel och ledtrådskapsel.
– Jag var bara nöjd över att slippa spindlar och sånt. Tack och lov slapp jag svara på någon gåta, berättar hon och skrattar.
I Gladiatorerna ledde Lisa och var ett rullband ifrån att ta hem segern.
– Jag kom inte upp på mitt första försök och blev då omsprungen. Men det roligaste var att träna inför tävlingen när man fick leka gladiator och kasta ner folk från pyramiden och såna saker.
Lisa Lindblad saknar inte tiden som världens starkaste kvinna.
– Nej, det finns alltid nya och spännande saker att hålla på med. Nu är det golf och karate som gäller och det är kul. Synd bara att jag inte började med det tidigare, säger Lisa som givetvis siktar på att bli så bra som möjligt där också.
Efter 4,5 års utövande av karate har Lisa svart bälte, så långt man kan nå med andra ord.
– Men det är bara första graden av svart bälte, påpekar hon.
I golfen har hon 3,8 i handicap, men vill så klart sänka sig ännu mer.
– Man kan alltid utvecklas och förbättra tekniken, men mitt stora mål är att gå på banans par som är 72 slag på Ekhagen. Jag har haft 73 en gång. Om jag vann miljoner skulle jag ta ett sabbatsår från arbetet och lägga mer energi på golfen för att se hur bra jag skulle kunna bli. Jag är en envis kämpe som vägrar att ge mig.
Blir du aldrig trött på att hålla igång?
– Nej, jag mår bra av att träna och röra på mig. Jag har aldrig haft ett uppehåll utan jag är disciplinerad och konstant i min träning. Jag behöver inte köra stenhårt utan jag gör något några gånger i veckan, då får jag mer energi och omgivningen slipper må dåligt, fnissar Lisa.
– Mina nära har accepterat att jag tränar, att jag är sån, fortsätter hon.
Att båda Lisas barn idrottar är föga förvånande.
– Men jag har aldrig påverkat dem utan de har fått hitta sin grej. Det viktigaste är att de har roligt och mår bra.
Vad säger de om att mamma har varit världens starkaste kvinna?
– Lite kul och häftigt tycker de nog att det är, men jag är ju bara mamma för dem.
Och på Västerviks sjukhus är hon "bara" avdelningschef på Röntgen.
– Ja, kollegorna bryr sig inte ett dugg om vad jag har gjort, jag gör ingen stor sak av det heller, säger sjuksköterskan Lisa Lindblad och vandrar iväg längs med korridorerna på Västerviks sjukhus.