I Västervik är han bekant för många som välspelande back och lagkapten i VIK. Här på tidningen är han känd, som sportchefens sambo och pappa till två små söta flickor.
När Joakim växte upp i hockeytokiga Örnsköldsvik, som fostrat många av landets största, så var det ishockey, ishockey och ännu mer ishockey. Det upptog det mesta av hans lediga tid. När han inte kom in på ishockeygymnasiet i Örnsköldsvik var det ett hårt slag för en 15-årig grabb, som ändå spelat för Ångermanland i TV-pucken.
– Det var skittufft, erkänner han.
Modo hade fyra lokala antagningsplatser. Två andra kom in på riksintaget. Den ene av dem var Tobias Enström, numera proffs i Winnipeg. Men i dag – med många års distans – kan Joakim Englund till och med tycka att det var lite bra att han inte kom in. Modograbbarna som kom in på lokalintaget slutade med ishockey efter en tid. Konkurrensen på hockeygymnasiet var för stor.
– De upptäckte att de inte var lika bra som de andra, säger Joakim.
Han valde en annan väg, att sluta med ishockey var aldrig ett alternativ. Kärleken till sporten var och är allt för stor. Han spelade juniorhockey med Svedjeholmen och Husum istället. Husum ligger 25 km nordöst om Örnsköldsvik. Han minns tiden där med värme.
– Vi kom alltid dit nån timme före träningen. Klubben hade en "husmor", som tog hand om oss. Hon gjorde matlådor som vi fick köpa för en tia, berättar Joakim Englund.
När kronan kallade ryckte han in på A 8. Det blev ishockey i Boden.
– Jag stannade kvar nästan varenda helg under hockeysäsongen.
Det var han nog ganska ensam om. Boden är inte känd som den mest trivsamma platsen att göra sin värnplikt på, om vi uttrycker oss lite försiktigt.
Hockeysäsongen blev stökig. Militärlivet med kvällstjänstgöring och nattliga övningar är inte lätt att kombinera med träning och matcher.
Joakim Englund muckade och började plugga på Umeå universitet och blev efter tre år idrottspedagog. Under tre säsonger spelade han i Nordmaling i division I.
När studierna var avklarade sökte han kontakt med en agent. I Norrland får talangerna betala för att spela ishockey. Här, lite söder ut, kunde en ung hockeygrabb tjäna några kronor på sin sport.
– Det är inte stora pengar. Men man vill ju inte gå back i alla fall, säger Joakim.
Englund hamnade i Gislaved. Det blev två lyckade säsonger på isen och bra jobb vid sidan om på hockeygymnasiet och som idrottslärare. Nästa station på resan mot Västervik blev Vita Hästen i Norrköping. Det var ett steg upp på hockeystegen. Men yrkeslivet var inte lika kul i Norrköping. Englund och flera andra hockeygrabbar hamnade i ett bemanningsföretag, där det inte visste hur de skulle jobba från den ena dagen till den andra.
– En vinter skottade vi snö under två månader, fem dagar i veckan, åtta timmar om dagen. Jag har inget emot kroppsarbete. Men det är svårt att prestera bra ishockey under tiden.
I Norrköping träffade han i alla fall en begåvad baskettjej, som enligt säkra källor snart blir fru Englund. Det var hon som tog honom till Västervik och VIK.
– Jag trivs ypperligt i en liten stad som Västervik. Här är nära till allt, säger hockeykaptenen som tror på ett starkt VIK i höst.
– På måndag börjar vi försäsongsträningen.
Om Englund orkar förstås. Det kan ta på krafterna att fylla jämnt...