Skytteholms IP i Solna den 18 oktober 2009. Klockan är 16.51 och det är då det stora jublet bryter ut. Anrika Åtvidabergs FF är tillbaka i allsvenskan, efter 27 långa år, och glädjen vet inga gränser på den tämligen ocharmiga arenan en utspark från mäktiga Råsunda.
Mitt i glädjekaoset och en bit från ÅFF-ikonen Ralf Edströms glädjetårar står tränaren Daniel Wiklund. En kram här och där, men annars ser han oväntat sansad ut för att vara en tränare som just fört upp en svensk fotbollsklassiker i finrummet.
– Jo, så var det. Direkt efter slutsignalen var det faktiskt mest ett puh. En form av lättnad över att vi hade grejat det vi skulle göra. Men ganska så snart övergick det förstås även i ren eufori och glädje, mest över att få se hur mycket det betydde för så många, säger Wiklund när vi under fredagen når honom, prick tio år efter det allsvenska avancemanget.
– Det är ju helt galet att det redan är tio år sedan, att tiden gått så snabbt, fortsätter 47-åringen som i dag jobbar som idrottslärare/fotbollsinstruktör på ett gymnasium i Eskilstuna.
Fler minnen från den där historiska söndagen dyker upp. Den tidiga utvisningen på Vasalunds-stjärnan Kennedy Igboanike, stödet från alla tillresta ÅFF-supportrar, Haris Radetinacs sena avgörande, firandet på torget – tillbakablickar som etsat sig fast för livet.
– Veckan innan den där matchen, den unnar jag ingen annan människa. Vi tränare satt uppe på nätterna och vred på varje sten inför matchen och jag var så nervös att det enda jag åt på hela veckan var tre Snickers ... varav den ena kom upp lika snabbt som jag åt den. Men jag gick i alla fall ner en himla massa pannor på köpet.
Vad var det som gjorde att just den årgången av ÅFF kunde ta klivet upp i allsvenskan?
– Sammansättningen i laget, det var gammalt och det var nytt. Sedan upplevde jag laget som ett gäng kompisar, där det aldrig var tillåtet att fuska på träningen. Peter (Swärdh) och Thomsson (Andreas) hade ju byggt upp laget under flera år och det kändes lite som att jag kom till ett dukat bord.
Att du sedan fick sparken tre omgångar in på allsvenskan, hur ser du på det i dag?
– Det kom jag över rätt kvickt, mycket tack vare bra fotbollskompisar som varit i samma situation och som stöttade. Jag vill nog påstå att jag landade relativt mjukt efter det där. Jag följer fortfarande det som händer i ÅFF och det är klart att man lider med dem i det tabellläge som de befinner sig i nu.
Inget nytt tränaruppdrag på gång?
– Vi får se vad som dyker upp framöver, men jag trivs väldigt bra som jag har det nu med jobbet. Sedan har jag fortfarande kvar en väska i källaren med en massa klipp från tiden i ÅFF som min tioårige son börjat bli nyfiken på. Han tror inte riktigt på att pappa kan det här med fotboll, men en dag ska jag visa honom, he, he.
Andreas Thomsson, som 2009 var assisterande tränare till Wiklund, har också starka minnen kvar från Skytteholm.
– För ett tag sedan var jag faktiskt nära att slänga pappret som vi hade med de fasta situationerna från den matchen, men jag ångrade mig och har kvar det som ett roligt minne. Det var en fantastisk dag och kväll på många sätt och framför allt är det kanske mottagandet hemma på torget som fastnat hos mig, att vi var ett lag så nära folket.
Till sist. När ÅFF blev klart för allsvenskan 2011, borta mot Sundsvall, skedde även detta på datumet den 18 oktober. Med andra ord – ett gyllene datum i ÅFF:s klubbhistoria.