– Kontakten med fotbollen och allt runtomkring saknar jag. När jag lade av kände jag mig färdig med fotbollen och ville ha mer lediga helger och så. Nu har jag haft det i ett par år så visst finns det ett sug. Sen är jag väldigt öppen för vad det är för typ av roll. Det kan vara som huvudtränare, assisterande eller i någon form av sportgrupp. Min chef på mitt nuvarande jobb som produktionschef på Scanfil är också med i ÅFF:s sportsliga ledning och vet att jag gärna ger mig in i fotbollen igen i någon form. Men vilken nivå det blir, det får vi se, säger Bergström.
Efter drygt tjugo år som seniorfotbollspelare har Bergström samlat på sig en hel del erfarenheter och taktiska kunskaper. En del har han redan haft användning för i sin roll som tränare för sonens lag.
– Jag har varit ledare i Albins P17-lag här i Kisa och ser mig själv som en lyhörd ledare som tror mycket på att prata med och lyssna på spelarna. Det känns enformigt att prata om hur man som ledare vill spela fotboll utan man måste kunna anpassa spelstilen efter sin spelargrupp. I slutändan handlar det om att få dem att spela bästa möjliga fotboll ihop. Albin satsar väldigt mycket på fotboll och vill bli bättre än mig. Nu när han flyttar till Åtvidaberg för att gå fotbollsgymnasiet kommer jag få mer tid att engagera mig i fotbollen, berättar han och fortsätter:
– Jag har haft många tränare genom åren och det vore kul att se hur man själv kan pussla ihop delar kring en egen tränarroll. Exempelvis Tom Prahls fotbollskunskap, spelarfilosofin hos Olle Nordin eller den taktiska kunskapen hos Peter Swärdh.
ÅFF-ikonen med den magiska vänsterdojan har vandrat in på en hel del allsvenska arenor genom åren och det är kanske just det, adrenalinpåslaget av att gå ut i spelargången inför välfyllda läktare som han saknar allra mest från fotbollskarriären.
– Jag minns det första året efter att vi la av. Jag såg den allsvenska premiären mellan "Blåvitt" och Malmö FF hemma på tv:n och de filmade inifrån spelargången samtidigt som publiken sjöng. Då knöt det sig i magen. Samtidigt skickade "Danne" (Hallingström) ett sms där han skrev att han kände exakt samma knut. Att inte få vara med om det, att inte få samma känsla av tillhörighet och att ha gjort något tillsammans, det var jobbigt. Man hade en identitet i att vara fotbollsspelare och att efter tjugo år då sluta blev tufft. Att inte hitta plus- eller minusbetyg på sig själv det kändes konstigt.
Ett par, både upp- och nedflyttningar i seriesystemet, har Bergström varit med om och det är ingen vågad gissning att det är från just dessa ögonblick som de starkaste fotbollsminnena finns.
– Den tyngsta nedflyttningen var med IFK Norrköping 2002. Jag var skadad sista omgången och satt hemma när vi åkte ut. Det var väldigt jobbigt och det var också den första gången som jag åkte ut med något lag. Tidigare hade jag då bara klättrat i divisionerna med ÅFF. Efter det har ju dock IFK, precis som storlag som Malmö FF och Djurgårdens IF, visat att man kan komma tillbaka oerhört starkt från att ha varit nere och vänt.
– Sen finns det såklart positiva minnen från en del magiska dygn när allt gått vägen. Som uppflyttningarna, exempelvis efter segern mot Vasalund då vi gick upp första gången eller andra gången efter att ha vunnit mot Sundsvall. Uefa-cupen med ÅFF var också väldigt häftigt och matcherna mot norska cupmästarna Brann minns jag väl. Sista halvleken mot Brann var väl en del "parkera-bussen-taktik" från oss, ler Bergström.
Trots stora framgångar i allsvenskan dök det dock upp aldrig något tillräckligt bra förslag som gjorde att Bergström kunde testa sin magiska vänsterfot utanför Sveriges gränser.
– Det var mestadels andra allsvenska klubbar som kom med intresseförfrågningar. AIK var exempelvis väldigt intresserade när jag spelade i IFK. Sen har jag faktiskt spelat en reservlagsmatch för Queens Park Rangers 1997. Det var en testmatch mot Tottenham på någon bakgård i London. Men jag hörde aldrig något från dem så det blev inget. Annars var nog Lilleström i Norge närmast.
Under fotbollskarriären lyckades Bergström, förutom att bli ÅFF:s meste målskytt genom tiderna med sina 111 mål, också bli Allsvenskans äldste målskytt genom tiderna. Ett rekord som står sig än idag.
– Jag tänker väl inte så mycket på det men det är kul att ha någonting som ligger kvar. Sen är det väl inte särskilt svårt att slå. Det är bara att ta in någon som är lite äldre och låta honom ta en straff. Men det jag är mest stolt över är nog att jag spelade hela vägen fram tills slutet av min karriär och att jag själv kunde ta beslutet att sluta.
Numer bor han i Kisa men har jobb, som produktionschef på Scanfil, i Åtvidaberg och alltjämt en stark koppling till ÅFF.
– Sonen spelar där en del och jag har även tränat "Fimpens" (Henrik Gustafsson) son så "Fimpen" träffar jag minst en gång i veckan. Jag tycker det var superskoj att han fortsatte när frågan kom och hans förmåga att läsa skotten oftast innan ens bollen har lämnat foten tror jag gör att han kan hålla på ett par säsonger till om han vill.
Sportsligt är också ÅFF det lag som Berström har bäst koll på.
– Jag följer laget och är på plats ett par gånger per år. Det är roligt att träffa bekanta under matcherna. Jag slutade som ungdomsansvarig för ÅFF ganska direkt efter att jag la av och har väl inte jättekoll på hur det går i akademin just nu. Men jag tror att ÅFF, precis som många andra klubbar, har svårt att få fulla årskullar nu när det finns mycket annat som pickar på ungdomars intressen.
– Det är viktigt att föreningen fortsätter på den inslagna vägen med att satsa på talanger från närområdet. Både så att man får spelare som är villiga att stanna kvar ett par år och så att man visar att lokala talanger kan ta stora kliv via ÅFF, avslutar Bergström.