27-årige Robin Lundahl är en välkänd person inom fotbollskretsar i kommunen. Han har utövat sporten sedan barnsben och hunnit med många A-lagssäsonger för Tjust IF, samt några avstickare till Västerviks FF.
Det senaste ett och ett halvt åren har han dock inte synts till på fotbollsplanen. Förklaringen stavas akut lymfatisk leukemi, och här följer historien om hans hårda kamp för att övervinna – och överleva – sjukdomen.
En hård kamp.
Som Robin Lundahl är på väg att gå segrande ur.
– Jag har tvivlat flera gånger och trott att jag inte skulle klara det. Men nu känns det positivt, säger Robin.
Det började med att Robin Lundahl fick stora smärtor i ryggen som han aldrig haft tidigare. Det gick dock över till slut och han reflekterade inte mer över det, det kanske bara var något från en smäll han fått på fotbollsplan.
Han hade då ingen aning om vilken mardröm som väntade.
En kort tid senare kom smärtorna i ryggen tillbaka – och nu gjorde det ännu ondare.
– Till slut kunde jag inte stå upp, utan var tvungen att gå ner på knä, så ont gjorde det, säger Robin.
Fick betala
Efter en färd till akuten, fick han smärtstillande tabletter vilket gjorde att smärtan försvann. Nu skulle det förhoppningsvis vara slut på problemen.
Det var det inte. Robin Lundahl hade en viktig match med sitt Tjust IF i elitfyran under sensommaren 2014. Innan matchen kände han sig så pass dålig att han bara skulle orka runt tio minuters spel.
Han deltog i hela matchen, och fick betala priset efteråt.
– Jag låg ner och spydde på planen. Jag förstod väl att något allvarligt var fel, men tänkte också att det kanske hade varit något jag ätit. Att det ska röra sig om leukemi känns så overkligt, säger Robin.
27 september fick Robin Lundahl diagnosen akut lymfatisk leukemi. På tester hade Robin bara elva röda blodplättar, det normala för en man i hans ålder är 250.
– Det var som om världen rasade samman. Jag visste ju att det var extremt allvarligt. Första tanken var ju att jag skulle kunna dö.
Under hösten 2014 påbörjade han alltså behandlingen med cellgifter, muskulära sprutor och så vidare. Stundtals innebar behandlingen stor smärta, men det var ett nödvändigt ont.
– Ibland grät jag nästan för att det gjorde så ont, säger Robin.
Allting gick dock enligt plan. Men kring julen, inträffade en stor motgång.
– Jag drabbades av en enorm huvudvärk. Det var som migrän gånger hundra, det var det värsta jag varit med om.
– Jag blev jättekänslig för ljud och ljus. När jag och Sara (flickvännen) sov i samma rum på sjukhuset fick jag ont i huvudet av ljuset som kom från hennes mobilskärm, detta trots att hon höll mobilen under täcket. Vi var dessutom tvungna att ta ut alla klockor från rummet, jag kunde inte hantera tickandet.
Ytterligare en tid senare uppstod nya bekymmer som störde i den vanliga behandlingen. Robin var helt matt i kroppen, och kunde inte gå några längre sträckor på egen hand. Sara hade dock tagit fram en solstol i köket, så att han kunde prata med henne medan hon lagade mat.
– Då började det klia i fingrarna och upp emot armarna, ungefär som när armen är på väg att somna. En annan gång blev jag dock helt förlamad i vänster del av överkroppen vilket var läskigt. Jag trodde först att det kanske var något med nervsystemet som skulle komma igång och var ovant efter att jag hade varit sängliggande så extremt mycket. Men det visade sig att jag hade drabbats av proppar ovanför hjärnan. Det förklarade huvudvärken tidigare, säger Robin.
– Även då frågade jag läkaren om jag skulle dö. Hon har dock sagt från första början att jag skulle klara mig, och det har betytt mycket.
Sämre än någonsin
Januari till maj 2015 var hemska för Robin Lundahl, då han mestadels låg med värk och spydde. Efter att han lyckats hänga med några kompisar och sett en allsvensk fotbollsmatch med Åtvidabergs FF, så hamnade han i det sämsta tillståndet hittills.
Ett helvete – som också blev vändningen.
– Man blir ju lätt deprimerad när man har leukemi, är så svag och inte kan göra någonting i stort sett. Så det var hur roligt som helst att åka och se Åtvidaberg spela, även om jag var väldigt trött efteråt. Men det var ju inget emot vad som väntade, säger Robin.
Robin Lundahl fick stora magsmärtor och hans status var sämre än någonsin. Efter undersökningar konstaterades det att hans bukspottskörtel hade spruckit, hans mjälte var infekterad och att hans kropp inte kunde reglera vätskebalansen vilket gjorde att vänster lunga vätskefylldes.
– Jag svullnade och gick upp runt 14 kilo på ett dygn, berättar Robin.
I den vevan ådrog han sig även diabetes.
– Klart det var irriterande, men det var ju en piss i havet i sammanhanget, säger han.
Allt det där var olyckliga komplikationer på grund av behandlingen han genomgår. Han kunde inte äta på tre veckor och fick i sig näring endast via dropp.
Robin var rädd och fruktade det värsta. Han gav dock aldrig upp, och klarade sig igenom det här också.
Sannerligen imponerande.
När han låg i sjukhusbädden började U21-EM, ni vet mästerskapet där de svenska talangerna charmade hela landet och vann guld. Lundahl, som normalt sett är en fotbollsfantast av rang, förmådde dock inte att bry sig ett skvatt.
– Det gick inte med tanke på hur jag mådde just då.
Men ju längre svenskarna tog sig i turneringen, desto bättre mådde Robin Lundahl. Och han minns mycket väl den dagen i somras, då han vågade att verkligen känna att tillståndet var helt okej.
– Tidigare vågade jag inte försöka må bra, för jag visste att det säkert skulle komma en motgång längre fram, säger Robin.
– Det här var samma dag som Manchester United (Robins favoritlag) värvade Bastian Schweinsteiger från Bayern München. Jag var otroligt glad över den värvningen. Senare på kvällen kunde jag gå på en 30-årsfest och även om jag var lite seg, så gick det bra. Det var en jättebra dag.
Tacksam för stödet
Sedan dess har Robin Lundahls tillstånd varit stabilt. Visst, det är fortfarande 14 månader kvar av behandlingen, men utsikterna att bli friskförklarad är goda.
– Även om jag har haft mycket hinder på vägen, så kunde det också ha varit värre. Jag är glad att jag är där jag är i dag, säger Robin.
I dagsläget mår Robin bra. Han kan motionera på ett sätt som var otänkbart för bara ett halvår sedan.
– Eftersom jag alltid har rört på mig mycket, så var det väldigt jobbigt att bara ligga ner i sängen timme ut och timme in.
Han är evigt tacksam för allt stöd han har fått.
– Det som har drivit mig är framför allt Sara, min familj och alla vänner. Utan deras stöttning hade jag aldrig klarat av det här, säger Robin Lundahl som också vill nämna en till viktig faktor:
– Fotbollen är betytt mycket. När jag mådde som sämst var det en höjdpunkt att sitta uppe i två timmar och se Uniteds match innan jag var tvungen att återgå till sängen.
– Jag vill också tacka Tjust IF för att jag har fått vara med på deras träningar när jag har kunnat. Jag höjer ju inte direkt kvalitén (skratt), men har fått vara med på olika övningar efter min förmåga. När jag bara kunde ta emot och slå en passning var det ett stort steg.
Robins mål 2015 var att kunna delta på Tjustträningar, det klarade han. 2016 har han satt upp en ny målsättning:
– Att göra ett mål för Tjust.
Vi skiljs åt utanför hans boende i Edsbruk. Robin ler, det gör han rätt i, för det han har klarat av är otroligt starkt.
– Jag hoppas kunna inspirera andra med svåra sjukdomar. Det kan kännas tufft ibland, men man klarar mer än man tror, säger Robin som vill betona följande:
– Jag är medveten om att många människor inte har medgång i sin behandling. Jag blir väldigt ledsen när jag hör att någon är drabbad eller har det ännu värre.