– Jag har alltid haft en passion för fotboll. Min mamma har berättat att när jag var 2–3 år och började nå upp till bänken hade jag snott två tomater som jag började sparka på. Det är väl där ifrån det började, säger Simon Marklund och skrattar.
När Marklund gick fotbollsinriktning på högstadiet i Piteå fick han kontakt med skolans fotbollstränare, Leif Strand, som spelat i Hammarby. Strand hade kontakt med Mats Karlsson, dåvarande sportchef i ÅFF, och tipsade därför om den unga talangen. Efter en provträning var ÅFF fast och ville få över honom till klubben. Under hösten, innan Marklund hunnit fylla 15 år, gick flyttlasset.
– Det var en stor omställning, men det gick ändå bra eftersom elevhemmet fanns. De tog bra hand om mig. Utan den tillgången hade det nog inte gått så här bra med fotbollen.
Debuten i allsvenskan kom bara ett år senare – mycket snabbar än vad han hade räknat med.
– Det var stort – det är det största jag varit med om, säger Marklund och fortsätter:
– Resan gick extremt fort och jag själv trodde inte att jag skulle spela i A-laget när jag var 16. Mitt mål var att komma till A-laget innan jag gick ut skolan. Samtidigt blev det en stor omställning med allt från kost, sömn och den mentala biten. Innan varje träning och match måste man vara på topp - det går inte att ha en sämre dag.
Ja, hur var just den mentala biten med att komma upp så snabbt?– Från början blev jag ganska chockad. Tempot och allting var man beredd på – men just det mentala var speciellt. Det tog ett tag att komma in i det. Även i dag har man vissa dagar som man känner sig tung. Men nu har jag fått mer rutin på det.
Han har varit med om degradering från både allsvenskan och superettan, men har ändå valt att stanna kvar i ÅFF. Det trots att klubbar högre upp i seriesystemet visat intresse. Det var just att få den ledande rollen med mycket speltid som gjorde att han stannade kvar i Åtvidaberg.
– Jag vill spela fotboll på en så hög nivå som jag kan. Hade jag gått till en klubb i superettan eller allsvenskan kanske det hade gått bättre för laget, men jag tror inte att jag hade fått spela lika mycket. Jag är fortfarande ung och även om det går lite sämre nu så är det mycket kvar av min karriär.
Endast 18 år gammal är han en av spelarna som ska vara tongivande och leda laget framåt. En roll som han är bekväm med att ha.
– Den rollen hade jag tänkt mig själv. Sedan kan man ju önska att det skulle gått mycket bättre. Men det är bara att fortsätta kämpa. Det är 20 matcher kvar och snart kanske det släpper. Det är självförtroendet som saknas nu. Kommer det tillbaka tror jag inte att det är något större problem faktiskt. När jag själv får bättre självförtroende tror jag att jag kan förmedla bättre till laget, säger han och fortsätter:
– Jag har haft ett bättre självförtroende men det är sådan man får jobba med. Fotboll är såklart psykologiskt – men egentligen ska det inte vara det. Det gäller bara att köra på. Jag försöker att hitta tillbaka dit jag vill vara och prestera som vanligt.