På tisdag i nästa vecka spelar Sverige sin första VM-match i Frankrike. Mot Chile, med Nilla Fischer som en av tre eller fyra i blågula backlinjen.
34-åringen är redo för ännu ett mästerskap i nationens tjänst. Inte nödvändigtvis det sista, men det kan på sitt sätt bli det största. När vi träffas i Båstad är det ännu ett par veckor kvar, men Fischer behöver inte säga att hon längtar till avspark.
Det syns så tydligt.
Hon säger:
– Jag älskar de här stora och viktiga matcherna när det är mycket på spel. Det är då jag trivs som mest och känner att jag är bäst.
VM, EM eller OS – är det lika roligt nu som då?
– Jag tycker att det varit roligt varje gång. Men jag njuter absolut mer nu. Ju äldre jag blivit. . . jag vet min nivå och jag vet vad som krävs. Jag känner inte att det är så mycket oväntat som kan dyka upp och som det måste läggas fokus på.
Är det sista rycket i landslaget?
– Det vet jag inte. Det är självklart att det är mitt sista VM, men jag är i bra fysisk form och är den som har spelat mest i Wolfsburg. Så jag tar ett mästerskap i taget. Haha.
När vi pratade för många år sedan sa du att du hade åldersnoja. Hur är det med den nu?
– Den finns kvar. Tyvärr. Det som skrämmer mig mest med att åldras är att kroppen inte alltid kommer att fungera som nu. Elitidrott är inte hälsosamt.
Efter många och framgångsrika år i tyska mästarklubben Wolfsburg har det knappast undgått någon med något som helst fotbollsintresse att det efter VM väntar spel i Linköping. Tillsammans med fru Michaela och sonen har hon också flyttat in i huset strax utanför stan.
Ett liv på landet väntar.
Ett helt annat liv.
Det blir odling av egna grönsaker, det blir djur på tomten.
Det blir. . . annorlunda.
– Jag ser verkligen fram emot att få landa. Få ordning i huset och det vardagliga livet. Innan VM-samlingen var det intensiva dagar med mycket trädgårdsarbete och flyttkartonger överallt.
Någon förhoppning om att kartongerna ska vara borta när du kommer hem?
– Nej, det kommer inte att hända. Det är helt galet vad man samlar på sig. Framförallt kläder och skor. Jag har svårt att göra mig av med saker, men det är omöjligt att behålla allt.
Faktum är att försvarsstjärnan kom för sent till VM-samlingen i Båstad. Taxin hittade henne inte där ute på landet.
Hon skrattar.
– Du vet hur det är. Det funkar inte med en skåning som ska ge en adress med en massa r. Det blev fel, så jag fick ta ett tåg två timmar senare i stället. Välkommen till landet, liksom.
Hur har våren varit när du vetat att du ska vidare?
– Den har varit. . .intressant. Sista dryga månaden i Tyskland bodde jag inneboende hos vår målvakt och hennes andra hyresgäst. Jag hade ett sovrum med en garderob. Inget illa om att bo i kollektiv, men jag flyttade hemifrån när jag var 16 och nu är jag snart 35, så det var helt klart annorlunda.
I en tid när många idrottare bara vill fokusera på sin sport hör Nilla Fischer till undantagen som vill föra samhället framåt. En ledargestalt även utanför fotbollsplanen. En stark röst i jämställdhetsdebatten, HBTQ-frågor och allas lika värde. Tar ingen striden kommer det alltid att vara som det alltid har varit.
Ungefär så.
– Klart att jag känner ett ansvar som förebild. Det ansvaret tar jag gärna. Bara det att gapet mellan herrar och damer inom fotbollen ökar trots att vi får mer. Jag kan inte fatta det. För varje år som går borde det gå åt andra hållet i stället. Det syns tydligt på flera sätt att vi inte är prioriterade. Det är dåligt och tråkigt.
Nilla Fischer har förstås massor att bidra med till LFC, som efter en svajig vår ändå finns med i allsvenska guldracet. Men mer än något annat kommer hon med en erfarenhet av att vinna. Hon har gjort det nästan hela tiden i Wolfsburg.
– Beslutet att flytta hem är i första hand taget som förälder. Men jag vill fortsätta att vinna och jag vill ta LFC ut i Europa igen. Den tyska mentaliteten, att bara köra på, kommer jag absolut att ta med mig.
– Det går inte att jämföra Wolfsburg med så många andra klubbar. Men fotboll är fotboll och jag är jättesugen på att spela vidare så många år jag kan. Först och främst måste jag anpassa mig till konstgräset. Det går snabbare, det är svårare att komma in i dueller och få till tacklingarna. Jag tycker att fotboll ska spelas på naturgräs, det ska jag inte hymla om, men det är en skillnad som jag ska klara av.
Hur har fotbollen förändrats, förresten?
– Det går mycket snabbare. Individuellt bättre och mer tekniska spelare. De yngre spelarna har en helt annan fysisk status än vad vi hade. Utvecklingen har gått snabbt, säger Nilla Fischer.