Känns det inte som om sommaren, efter några veckors tvekan, funderat färdigt och bestämt sig för att komma tillbaka? Just den här dagen delar i alla fall solen frikostigt med sig när vi slår oss ned på en träbänk på Kopparvallen.
Tanken var att det skulle bli en kvart eller så om det som varit för Åtvidabergs FF under våren.
Det blir nästan en timme.
Och prat om väldigt mycket annat än just det.
Slår du dig ned med Roar Hansen, 51, får du skylla dig själv.
– Förväntningarna var höga. Inte minst från oss själva. Men så blev det en bedrövlig premiär, två förluster till efter det och det var som om vi letade efter det perfekta. Det vi charmade alla med i fjol, fast ännu bättre, ännu skarpare, ännu roligare. Till slut hade vi ett snack och jag sa att ”killar, vi måste börja i en annan ände”. Det blev så tydligt inför Degerfors. Ska vi då bryta ihop efter tio minuter när vi märker att det inte går att spela som vi vill? Då vann vi den och fick lite betalt för det vi pratat om.
Ta fajten
– Nu på slutet har vi fått lite mer av offensivt spel och då vet jag att det blir lite gladare i omklädningsrummet. Det är den attityden. Killarna vill vinna fotbollsmatcher genom att spela bra fotboll och de har en tränare som tycker samma sak. Men i min yrkesroll förstod jag att vi kanske måste göra det på annat sätt.
Har du själv fått mycket skit om du går och handlar en liter mjölk i affären?
– Nej, faktiskt inte. Klart att det är någon som är tjurig, men det finns det väl alltid.
Jag noterade att du på en hemmamatch nyligen började att diskutera med några åskådare.
– Ja, att folk buar åt mig som tränare eller åt oss när de inte är nöjda är en sak. Det tillhör att vara fans och publik. Men när det blir riktat och det skriks specifika namn…då reagerar jag. Det gillar jag inte. Då står jag upp för mina spelare och är beredd att ta fajten.
Även om det är mitt under match?
– Ja, det skiter jag i.
Gör det fantastiskt
Efter ett antal år i allsvenskan är det en annan verklighet som råder i Åtvidaberg. Sportsligt och ekonomiskt. Roar Hansen flyttade från turbulensen i Helsingborg till vad han trodde skulle vara lugnet på östgötaslätten.
Men så har det inte riktigt blivit.
Han säger:
– Det finns säkert en besvikelse att inte vara i allsvenskan längre, men samtidigt tror jag att de allra flesta förstår att denna lilla ort gör det fantastiskt varje dag i veckan som har ett elitlag överhuvud taget. Titta på Landskrona, titta på Öster … det finns många namnkunniga klubbar som är eller har varit i division 1.
Det är inte så enkelt att allsvenskan är för stort för lilla Åtvidaberg?
– Jag kan se Åtvid i allsvenskan. Absolut. Det handlar om kulturen och traditionen som är så stark. Men då måste jobbas lika hårt vid sidan av planen. Det görs nu, men det är för få som gör det. Folk måste nog bestämma sig, oavsett om man är supporter eller företagare, och vara jävligt lojala. Nu är det som att man vill, men ...
… inte tillräckligt mycket?
– Precis. Bra ord. Man vill, men inte tillräckligt mycket.
Själv då, hur mycket vill du till allsvenskan?
– Jag har bara varit där i två år, så klart att jag skulle vilja prova på det igen. Jag kan också tänka mig att träna i ett annat land. Samtidigt är det så att jag i grund och botten har vett att uppskatta mitt jobb.
– Jag har inte själv spelat på elitnivå. Som tränare började i division 6 och nu är jag i klassiska Åtvidaberg. Jag har varit i Helsingborg och Öster. Varit med om att bygga upp något i Ängelholm där vi gick upp och jävlades med alla. Sett ur det perspektivet är jag jävligt stolt över min resa, det kan jag säga.
Jobbade på fabrik
”Kom ihåg att våra rötter, dom kommer alltid finnas här”, sjunger Lasse Tennander i en av sina mest kända sånger och det blir på något sätt väldigt tydligt när du pratar med Roar Hansen. Värderingarna. Stoltheten för vad du kommer ifrån. Rötterna finns, som namnet viskar om, i nordligaste Norge. Men det är i Stidsvig i Klippans kommun i nordvästra Skåne som han är född och har bott i princip hela livet.
– Jag jobbade hemma på Gelatifabriken i 18 år. När någon tycker att de har det jobbigt så kan jag berätta om min resa. Det finns säkert tusentals tränare som kan mer fotboll än jag, men jag är rätt bra på att övertyga folk och du kan komma någonstans bara du är nyfiken och tycker att det är roligt.
Är det det som är drivkraften?
– Ja, mer än något annat är det lusten. Fortfarande.
Möter du många som är bortskämda?
– Bortskämda vet jag inte. Det är fel ord. Men när de tycker synd om sig själva…ja, men gå upp klockan sex då, stå på fabriken klockan sju och jobba till fyra innan det är dags att spela eller träna. I bland kan jag tycka att det gnälls för mycket över vardagliga ting.
– Rätt ofta kan man höra spelare säga att ”när jag blir proffs, ska jag…”. Vadå proffs? Många är ju redan det. Då kommer ofta att ”ja, när jag blir utlandsproffs, alltså.” Så bara för att du får pengar ska du göra mer då? Ta vara på möjligheten. Lev här och nu i stället. Du har det bra. Spring inte omkring och tänk på vad du eventuellt ska göra sen.
Familjesöndag
Familjen är stor. Fru Christel, som jobbar som skolsköterska, och fyra barn. Med en stor spridning.
– Jag fick nyss sms av frun. Det ska vara fint väder i Skåne i helgen och då vet jag att hon vill samla barnen och åka till stranden. Så då blir det säkert familjesöndag.
– När man har ett sådant här jobb så kostar det saker. Det måste man förstå. När Hanna tog studenten hade vi match med Ängelholm i Stockholm. Jag missade utsläppet och festen var igång när jag kom tillbaka. Så är det ju.
– Ellen fyller tio nu och sista året har det varit mer frågor som ”pappa, när kommer du hem?”. Det svider i pappahjärtat. När hon var liten hade hon inte samma uppfattning. Å andra sidan: om fyra år är hon 14 och då skiter hon i vilket. Haha.
Han kallar sig själv för norrman med mycket skånsk accent och hymlar inte om att han någon gång vill träna ett lag på andra sidan norska gränsen. Han har haft anbud från Haugesund, det har ryktats om Tromsö...
– Det är ändå mina föräldrars hemland och jag har mina rötter däruppe. Det skulle vara spännande.
Full fokus
Det är lätt och kul att prata med Roar Hansen. En person som enkelt hamnar under etiketten enkel och social. Lugn, rak, trevlig med skrattet nära. Han kallar sig själv för livsnjutare, men kollar du på bilder från ett par år sedan ser du tydligt att han gått ned i vikt och ser starkare ut.
– Styrketräningen har blivit ett sätt att koppla av. Jag har aldrig kommit till det innan. Jag tror inte på några snabbkurer för att få bort eventuella synder. Jag tycker om det mesta, är inte det minsta kräsen och det finns inget där jag säger att ”nej, det där gillar jag inte”.
Sedan i höstas står det inte tränare utan manager på visitkortet. Han har kontrakt ett år till och räknar med att vara kvar på Kopparvallen.
– I fotbollsbranschen är det aldrig hugget i sten, men jag har fokus här. Varje dag, varje vecka. Men i min roll kan jag inte bara tänka på vad vi ska göra på lördag utan också på nästa transferfönster och nästa säsong. Jag ser mig själv här då också.