Syncentralerna Gotland, Östergötland, Västervik och Jönköping hade regionsmöte i Västervik, och i samband med det kom Maja Reichard, som föddes med en ögonsjukdom, och föreläste.
När hon var liten såg hon rätt bra, enligt henne själv.
– Jag kunde läsa översta raden hos optikern och jag cyklade och spelade fotboll även om jag mest följde efter de andra spelarna som sprang, berättar hon från scenen inne i Stallet vid Gränsö slott.
Men i tonåringen, när puberteten slog till, började synen försämras ganska snabbt.
– Jag minns med stor sorg när jag inte längre kunde se vad lärarna skrev på tavlan och när jag inte längre kunde läsa, vilket jag älskade. Jag cyklade till skolan med mina kompisar varje dag, men trots att de var snälla och bar orangegula västar så cyklade jag in i deras bakhjul till slut. Mina vänner blev mer och mer självständiga medan jag blev mer beroende av mina föräldrar. Att förlora synen i tonåren är det värsta som har hänt mig. Det var jättejobbigt och där kunde mitt liv ha blivit kaos och jag kunde ha slutat göra allt jag drömt om, säger Maja.
Istället, tillsammans med familj och vänner, bet hon ihop. Kompisarna sa till hennes föräldrar att hon behövde en tandemcykel så att hon kunde fortsätta cykla med dem och simbassängen blev viktigare än någonsin tidigare.
– Jag började simma när jag var tio år för att man skulle hålla på med en idrott i min familj. Jag gick med på att lära mig alla simsätt, men jag tänkte minsann inte tävla.
I simgruppen var Maja den enda med en funktionsnedsättning.
– Jag minns när vår tränare sa att vi skulle kicka i 25 meter under vattnet. Jag frågade henne vad jag skulle göra istället, och då sa hon att jag skulle göra samma sak. Försök, jag hjälper dig, sa hon. Jag undrade hur det skulle gå eftersom jag orienterar mig med hjälp av repen, men under vattnet finns ju ingenting. Jag kommer att simma helt snett, tänkte jag.
I början lyckades hon simma fem meter, sen sju, sen tio. Efter någon månad simmade hon 25 meter under vattnet, spikrakt.
– Vi kan mer när folk tror på oss. De flesta motgångar har att göra med vad vi tror att andra tycker och tror om oss, menar Maja.
Efter studenten 2010 besökte hon Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och pratade med en studievägledare om att hon ville studera till civilingenjör.
– Jag sa att jag såg lite dåligt, men hon var positiv och sa att de skulle lösa det. Men när hon frågade hur mycket jag såg egentligen och jag svarade ingenting ändrades attityden och hon undrade istället om det här verkligen var rätt utbildning för mig.
– Då blev jag arg. Jag hade MVG i alla ämnen på gymnasiet och visste att jag kunde fixa det här. Mycket i mitt liv går ut på att bevisa att jag klarar av saker, och nu har jag ett halvår kvar på min civilingenjörsutbildning och har inte kuggat på en enda tenta.
Även på universitetet hade Maja fantastiska vänner runtomkring sig. När hon inte fick det hjälpmedel som behövdes för att vara på samma nivå som övriga elever till en tenta ställde sig alla 70 personer i klassen upp och sa att de vägrade göra tentan om inte Maja fick det hon behövde.
I simbassängen gick det också bra. Riktigt bra.
Maja vann VM-guld det året. Säsongen efter, 2011, vann hon EM-guld och satte nytt världsrekord. Storsatsningen mot Paralympics i London 2012 var i full gång.
– Jag hade satsat allt och offrat så mycket inför London. Ändå hade jag en stor klump i magen när jag åkte dit. Jag trodde att alla skulle bli besvikna om jag inte kom hem med guldet.
– Sarah Sjöström stod och grät i rutan efter sin fjärdeplats på 100 meter fjäril på OS precis innan, media jagade mig och oavsett vad jag sa stod det överallt att Reichard ska ta guld. Jag stängde till och med av min privata telefon för att det blev för mycket press.
Den 3 september var det dags. Maja hade känt sig febrig och förkyld dagen innan, men kände sig lite bättre på morgonen när det var dags för försök på 100 meter bröst.
– Jag ville simma mitt livs snabbaste lopp och vara nöjd oavsett placering.
Det gjorde hon. Hon simmade till och med snabbare än någon annan gjort tidigare då hon satte nytt världsrekord.
Inför eftermiddagens final var det spänt, men så fort Maja kom ut på arenan rann nervositeten av henne.
Efter 50 meter ledde Maja utan att hon visste det.
– Jag kände inte när de slog mig med pinnen i huvudet inför vändningen och blev förbannad över att vändningen blev dålig. Jag använde mina sista krafter när det var 10–15 meter kvar.
Vid målgången hade Maja drygat ut sin ledning och krossade motståndarna. Men det var ingen jublande paralympisk guldmedaljör i bassängen.
– Jag lyfte på badmössan och försökte höra vad speakern sa, men då 17 000 människor vrålade hörde jag inget annat. Det var först när jag var uppe ur bassängen och min tränare gav mig en stor kram och sa att jag simmat på 1,27,98, och slagit både världsrekord och tagit guld som jag förstod att jag vunnit. Att få stå högst upp på prispallen och lyssna på nationalsången var nog det häftigaste ögonblicket i mitt liv, det går inte att beskriva utan man måste uppleva det.
Efter mästerskapet kom tankarna om Maja skulle satsa vidare mot nästa Paralympics eller inte.
– Jag kände att jag älskar simning och kan fortsätta utvecklas, men jag ville aldrig mer uppleva den pressen igen. Därför började jag jobba mer med mental träning, och det har varit helt fantastiskt för mig.
– Jag har lärt mig att vara här och nu, inte att måla upp bilder på vad som händer framöver om jag simmar bra eller dåligt. Jag sätter upp tider när jag låter mig själv älta och tänka på de jobbiga sakerna. Jag ser hjärnan som en buss och de negativa tankarna får sitta längst bak ända till de tillåts komma fram eller hoppar av självmant.
När Maja åkte på EM 2016 var det första tävlingen under hennes 16–17 år som simmare som hon inte var nervös eller brydde sig om vad andra sa.
– Det kändes jättebra och jag slog personligt rekord på alla distanser. Därför var jag lugn när jag åkte till Paralympics i Rio lite senare i oktober. Mitt mål var att ta en eller två medaljer.
Maja började med att simma 100 meter rygg, en av grenarna som inte är hennes starka sida, bara för att simma av sig lite nervositet och komma in i det. Det slutade med en finalplats.
– Mina föräldrar hade inte ens köpt biljetter eftersom vi inte räknade med att jag skulle gå vidare, utan de fick följa finalen på datorn bara ett par kilometer bort från arenan. Jag vann ett brons.
– På 50 meter fritt handlar det om att bära eller brista. Den som simmar rakast plockar oftast guldet, så små marginaler är det. Där satte jag ett nytt europarekord och var tre hundradelar från guldet. Jag vann ett silver och är jättenöjd.
På paradgrenen 100 meter bröst blev det ännu en bronsmedalj, men Maja var besviken.
– Jag simmade inte på den tiden jag hade som mål och var väldigt ledsen. Inför 200 meter medley ville jag bara ha roligt och skita i hur det gick och det tyckte min tränare var en bra idé.
Efter ryggsimmet vände Maja som femma, men efter bröstsimmet ledde hon.
– Efter det gasade jag bara. Det blev ett silver, men jag kände bara glädje, för där hade jag visat alla att jag minsann kunde simma bröstsim.
Sverige vann totalt tio medaljer på Paralympics i Rio och Maja vann fyra av dem. I fem av de sex grenar hon ställde upp i slog hon personliga rekord.
Efter framgångarna var Reichard nominerad till årets kvinnliga idrottare på Idrottsgalan.
– Jag satt bredvid min bror vid ett bord och då sa programledaren att det stod fyra personer på scenen som betyder extra mycket för varje nominerad. Jag undrade vem det var som representerade mig och då sa min bror att det var min bästa kompis. Hon tycker att det är jobbigt att prata inför 20 personer. Där stod hon och höll ett tal till mig inför flera tusen inne i Globen i direktsänd tv, jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det.
Maja räknar upp tre framgångsfaktorer som ligger bakom hennes prestationer.
– Ena är att jag äger min prestation. Hur, var eller när är det jag som bestämmer, ingen annan. En annan är att om någon säger att det inte går då ska jag bara motbevisa den personen. Den faktorn som betyder mest är familj och vänner. Jag vet innerst inne att de älskar mig för den jag är, oavsett resultat. Det är de som tror på mig, lyssnar, stöttar, peppar, tar ner mig på jorden och bara finns där.
Efter Rio hoppade hon inte i en bassäng igen förrän i januari i år.
– Jag ville ha ett vanligt liv ett tag och kunna hoppa över en träning och gå på den där festen, eller ha lite semester ihop med familj och vänner. Jag orkade inte träna tio simpass och tre gympass i veckan längre.
Nu har Maja dock börjat träna igen med en ny tränare och en ny träningsgrupp.
Kommer du att göra en satsning mot Paralympics i Tokyo 2020?
– Jag kommer inte att ställa upp på VM i oktober utan vi ska utvärdera i juli och se om det här sättet att träna på fungerar. Känner jag att det funkar då kanske det är värt en satsning, men det är inget som är spikat än.
Maja Reichard inledde föreläsningen med att prata om hennes största motgång; att förlora synen. Hon avslutar med att ändra sig.
– Jag tror faktiskt inte att jag kan säga att det är det värsta som hänt mig. Tack vare det har jag fått resa jorden runt, utvecklat mig själv både fysiskt och mentalt, lärt mig hantera negativa tankar och fått uppleva så himla mycket roliga och häftiga saker. Nu väntar jag med spänning på vad jag får för jobb när jag är klar med skolan, avslutar Maja Reichard medan sambon och ledarhunden Snövit kommer in i salen för att ta henne vidare på nya äventyr.