Jag kliver rakt in i de amerikanska filmerna ”Fame” och ”Flashdance”. Danslokalen The House ute vid Gertrudsvik är en gammal omgjord biograf som klippt och skuren för scenen då Jennifer Beals dansar andan ur de gamla jurymedlemmerna.
Basen vibrerar i golvet och jag kikar in genom dörren. Där ser jag hår som flyger och kroppar som rör sig i perfekt gungande takt i pösiga kläder. Det dansas något som kallas för ”house” och jag känner hur ångesten smyger sig på. Vad har jag gett mig in på?
Jag knyter åt skosnöret lite extra. Bugg aerobics i 45 minuter står på tur och det är dags att ta plats framför den enorma spegeln. Instruktören av passet, som endast finns i Västervik än så länge, är före detta dansproffset Petter Adolfsson. Han ler med hela ansiktet. Det märks att han älskar det här.
Jag blir lugn.
– Vi brukar vara runt tolv personer varje måndag, och är det nybörjare som kommer så anpassar jag passet så att alla hänger med, berättar Petter.
Jag funderar på vad exakt bugg aerobics är för något.
– Gillar man dansmusik och att röra sig på det sättet som man gör i bugg, men inte har någon partner, så är bugg aerobics ett alternativ. Det är oftast fler tjejer än killar som vill bugga och inte får plats på buggkurser just för att de inte har någon partner. Därför utgår jag ifrån tjejens grundsteg med höger fot fram hela tiden.
Jag undrar fortfarande vad det är som väntar.
Musiken sätts igång och jag placeras, något obekvämt, i mitten av oss.
Vi värmer upp med grundstegen; höger fot fram, höger fot bak, i olika tempon. Vi står på ett ben och gör olika balansövningar. Än så länge är jag med i matchen.
”Slappna av och rör på höfterna”, ropar Peter.
Stel som en pinne med svängande överkropp känner jag mig träffad.
”Böj på benen och upp på tårna”, fortsätter Peter som ser mitt dilemma.
Det att hålla tungan rätt i munnen. Vi lägger på steg, snurrar, sparkar och små hopp till tonerna av Jerry Williams ”I can jive”.
Tempot blir en stund så högt att jag nästan snubblar på mig själv, men med totalt fokus hänger jag med förvånansvärt bra.
En snurr med 45 grader i taget, fyra korsande steg åt vänster, fyra sidosteg åt höger, fyra sparkar framåt med små hopp, fyra korsande steg med böjda ben framåt, fyra vanliga steg bakåt, och fyra snurrar med pekande finger med 180 grader åt gången.
Min beskrivning av kvällens kombination.
Adrenalinkicken jag får varje gång jag sätter alla steg är enorm. Vilket lyckorus. På slutet kan jag till och med bjuda på överkurs, eller sånär se ut som övriga deltagare, och faktiskt röra lite på höfterna. Det känns plötsligt passande att dra till med ett äkta fame-hopp (se bild), men som tur är landar jag i min oviga verklighet innan jag ger mig på ett försök.
Att mina lungor nästan värker av andfåddhet och att vattenblåsorna under trampdynorna smyger sig på märker jag först när passet är över och vattenflaskan är tömd.
Jag får beröm av Petter och ett par andra deltagare.
Jag är lycklig.
Bugg aerobics kommer jag definitivt att prova på fler gånger.