Att försöka ta reda på hur många SM-guld det blev under Daniel Molins karriär visar sig vara en nästintill omöjlig uppgift. Han själv har ingen aning, visar det sig.
– Jag har många fler SM-guld än så, jag har en låda här där jag har alla medaljer som jag sparat. Nu i handen har jag en, två, tre, fyra SM-guld bara under ungdoms- och juniortiden. Men jag vet att jag har fler. Är det bara guld du vill veta? Jag har nog 15 silver här också, svarar Daniel Molin på frågan hur många medaljer det faktiskt blev under karriären.
2003, i samband med det första SM-guldet som senior, belönades den då 18-årige Molin även med VT-guldet – som den blott andre brottaren efter Viking Palm 1946.
– Det var en ära såklart. Jag kommer ihåg att jag tog emot priset i Sporthallen. Det var kul, speciellt eftersom det blev en omröstning mellan mig och spedwayföraren David Ruud, och jag fick alla sju röster.
Daniel Molin började träna brottning i ung ålder i en tid då sporten var stor i Västervik. Under ledning av Lars Vennerberg började man ana en talang utöver det vanliga i lättviktsbrottaren – och segrarna radades tidigt upp.
– Jag tror jag missade prispallen en gång under knatte- och pojktiden, minns han.
Vid 15-års ålder gick flyttlasset till Arboga och brottargymnasiet.
– Det var kul att flytta dit. En upplevelse. Först var jag på intervju i Klippan, men där kom jag inte in. Jag var faktiskt aldrig på intervju eller intagning i Arboga, men jag kom in ändå.
Kände du någon press när du flyttade dit med tanke på alla segrar på hemmaplan?
– Nej det gjorde jag inte. Pressen kom nog lite senare, efter SM-guldet 2008 tror jag. Då började jag känna press.
Det finns alltid ett gäng idrottare som är lika ihågkomna för sina prestationer på planen som utanför. Daniel Molin hör definitivt till den skaran. Han erkänner själv att han tränade för lite under sin karriär – vilket är en svår ekvation att lösa med tanke på alla vunna medaljer.
– Jag tränade på tok för lite, det gjorde jag. Jag var väl lite lat kanske. Under gymnasietiden tränade jag lika mycket som alla andra, men inte efter det. Då behövde jag inte träna lika mycket. Om man vinner utan att behöva träna så skiter man i det, så är det ju.
För att lyckas i brottning krävs, i de allra flesta fall, en hård träningsdisciplin och ett sunt kostschema. Men inte för Daniel Molin.
– Nej, jag var nog inte som alla andra på den biten. Jag tänkte inte kost eller något, jag åt det som fanns på bordet. Under tiden på gymnasiet höll jag kosten bra eftersom vi hade bespisningspersonal. Men det var bara på veckorna, under helgen sket man ju i det och åt pizza.
Kan din stora talang ha varit en negativ faktor? Att du fick mycket gratis menar jag.
– Både och. Man kan komma långt på talang, men inte hela vägen. Det gäller att träna också, och hade jag tränat hade jag kanske kommit längre.
2008 tog Daniel Molin SM-guld i både fristil och grekisk-romersk stil, vilket gav en EM-biljett med landslaget. Men det finns något annat som sticker ut med just det året. Några månader innan hade den blott 164 centimeter långe brottaren drabbats av en fotskada. Motivationen sjönk, kosten blev sämre och extrakilona började sakta krypa sig på. Men det mest oroväckande? Träningsdosen sjönk rejält, även med Molin-mått mätt. Västervikssonen var visserligen känd för sina annorlunda upplägg – men det här var en övermäktig uppgift även för honom. Molin var dock fast besluten att komma ner till 55-kilosklassen och gå för guldet. Att klara vikten såg många som en svår uppgift – att ta SM-guldet som otränad var omöjligt.
På sin arbetsplats Kolsva Gjuteri klädde han sig likt en Mount Everest-klättrare med tre tjocka tröjor, tre par byxor och ett värmebevarande underställ. Vrister, handleder och hals tejpades. Alltför att tappa vikt. Kollegorna skrattade. I en VT-artikel beskrevs metoden som att: "Tänk dig att du inte ätit på flera dagar och sedan tar du på dig så mycket kläder du orkar och så börjar du skotta grus i en bastu". Men det hårda arbetet lönade sig och vikten gick från 63 kilo ner till 55 kilo. Daniel Molin kom till SM som otränad jämfört med konkurrenterna, och med en kropp som genomgått en nästan skadlig bantningsmetod. Hur det gick? Det blev guld såklart.
– Det var redan klart innan SM att EM-platsen skulle gå till en annan brottare, Emil Sundberg. Så jag skulle inte få åka egentligen. Men så möttes vi i finalen och jag krossade honom, så landslaget strök Emil och tog in mig istället. Det var en skön känsla.
– Att få åka på EM var kul. Det var Ara Abrahamian som tog hand om mig i landslaget, så vi delade hotellrum.
Finns det något du ångrar från din karriär?
– Nej det gör jag inte. Jag ångrar ingenting.
2010 kom karriärens sista SM-guld och året efter gick flyttlasset hem till Västervik – trots att det fanns många år kvar som aktiv.
– Jag sa att jag skulle lägga av efter ett SM hemma i Arboga. Jag förlorade finalen, men hade bestämt innan att jag skulle sluta efteråt. Sedan dog en väldigt nära klubbkamrat till mig samtidigt, så jag tappade motivationen.
I dag är Västerviks Brottarklubb nedlagd sedan ett antal år tillbaka och det lär dröja länge innan en ny brottare är aktuell för VT-guldet. Men bara tre år efter Daniel Molins utmärkelse vann faktiskt klubbkamraten Pontus Lund den åtråvärda medaljen. Den sistnämnde är fortfarande aktiv och satsar med full kraft mor OS i Tokyo. Molin och Lund fostrades båda i Västerviks BK under samma period, flyttade till Arboga med ett par års mellanrum och lyckades etablera sig i den absoluta Sverigeeliten.
Två brottare från samma klubb och i samma ålder. Vad gjorde klubben så bra under den tiden?
– Bra fråga, men för min del var det nog att vi var ute och tävlade varje helg. Samma gäller nog även för Pontus, som också hade mig att sparras emot. Sedan hade jag Lasse Vennerberg som var en riktigt bra tränare.
Efter ett par timmars grävande i resultatlistorna visar det sig att Daniel Molin blev svensk mästare totalt tolv gånger under karriären. Han tog sammanlagt 23 SM-medaljer. Hur meritlistan hade sett ut med ett kost- och träningsschema som i alla fall påminde om konkurrenternas får vi aldrig veta.