VT testar goshindo

Kampsport verkar ju kul. Det ska jag prova, tänker jag och kontaktar Västerviks Kampsportsklubb. Goshindo ska det bli. Tränaren Henrik Jalse och jag träffas i Sporthallen före passet. Han berättar att goshindo är en ganska ny form av kampsport. Den har funnits i Sverige sedan början av 90-talet och är en mix av flera andra kampsporter. Stående slag, sparkar, golvkamp och brottning ingår. Herregud, tänker jag, hur ska det här gå. Men Henrik lugnar. - Goshindo passar för alla, från 16 år och uppåt. Vi har medlemmar upp till 50 år, och vi har haft äldre och det har funkat bra. Man kör helt och hållet på sin egen nivå.Vad krävs om man vill träna goshindo?
- Att man vill ha kul. Vanliga kläder och att man kommer i tid. Det krävs ingen speciell teknik, man lär sig allting.Det han gillar bäst med sporten är att den är så allsidig.- Den är komplett, man får alla delar man behöver.Finns det någon risk att man åker på en snyting?
- Det är ju en kampsport med mycket fokus på kampdelen, men det innebär inte att vi slår varandra hela tiden. Visst kan man få sig en smäll, men allvarliga skador är både förbjudna och väldigt sällsynta.Japp. Då finns det ingen återvändo. Jag står på den röda randen på den mjuka mattan med ett 20-tal andra. De flesta är unga killar, men åldrarna varierar och det finns några tjejer också. Uppvärmningen börjar med vanlig jogging runt i salen. Vi vevar med armarna och springer på sidan. Sen kommer den första utmaningen. Kullerbyttor. När slog jag en kullerbytta senast? Hinner inte komma på det innan jag vältrar mig fram över golvet som en vinglig flodhäst. Allt snurrar.Vi går ihop två och två. Jag ska träna ihop med Lena Landberg, en expert som tränat kampsport sedan hon var tolv. Vi börjar med lite enkla, raka slag och krokar. Det funkar bra. Sedan blir det lite mer komplicerat. Jag ska göra en rundspark, som Lena ska fånga för att sedan knäa mig. Vi turas om. Jag är inte alls nöjd med min kroppskontroll. Den finns inte. Men det tar sig, för varje spark blir det roligare.Nästa övning är det mest akrobatiska jag gjort sedan jag klättrade i träd när jag var liten. Jag ska klämma fast Lenas huvud i armhålan för att sedan göra en bakåtkullerbytta med henne.Jag biter ihop, hoppas på det bästa och gör mitt livs första parkullerbytta.Öppnar ögonen och inser att jag varken brutit mina egna eller Lenas ben. Framgång. Kullerbyttorna blir bättre och bättre. Inte så att de blir bekväma, och långt ifrån graciösa, men det känns åtminstone som jag får någon slags kontroll över kroppen till sist.Sista pusselbiten är ett grepp som börjar på golvet. Lena ligger på rygg och min uppgift blir att låsa hennes position och få tag om hennes arm.- Kom igen då, Jennie! Ta i då! skriker Henrik, när det är min tur att ligga på rygg och göra motstånd.Slutgrejen blir att sätta ihop alla övningar till en hel serie. Det är inte så lätt. Dels för att det är svårt att komma ihåg alla steg, dels för att de är lite knepiga att få till. Jag jobbar i slowmotion, men efter några repetitioner ökar i alla fall takten lite. Och ju snabbare jag vågar jobba, ju roligare blir det. Och faktiskt enklare.När passet är slut är jag hög på adrenalinkicken jag fått av utmaningen. Det var riktigt roligt att testa något helt nytt som jag aldrig varit i närheten av tidigare.Hemma i köket försöker jag stolt visa upp mina nya kunskaper för sambon. Jag inser att det här är något som man måste öva mycket på. Och det tror jag minsann att jag kommer att göra.

VT testar goshindo

Trött på vikterna på gymmet och de gamla vanliga konditionspassen? Sugen på en utmaning? Testa kampsport!