Vilken speedwayfest det blev?

Det var rubriken på den krönika som jag skrev när Västervik tagit guldet för två år sedan, den passar nästan lika bra idag. För nog var det en fest som 9 398 personer fick uppleva på Ljungheden i onsdags kväll. Häftig musik, unison nationalsång, färg- och rökeffekter som på den värsta rockkonsert och så en match så spännande att man nästan höll på att svimma. Vår eminente speaker Anders Axklo gjorde också att stämningen förhöjdes flera grader. När man jämför honom med speakers på andra arenor känns det som en del av dem har belagts med tystnadsplikt.
Att inte segern gick till Västervik gav ju lite smolk i bägaren, men det försvann snart när det var dags för hyllning på Rådhustorget. Hela laget och lagledningen verkade mycket nöjda och fick den hyllning de gjort sig väl förtjänta av. Att se mister Gollob dansa runt med Pecka Helgesson var en skön syn. När Gollob sedan började klä av sig den ena tröjan efter den andra som han slängde till publiken, visste jublet inga gränser. Kanske tur att det inte blev guld, vem vet var den stripteasen då hade slutat.
Att Västervik skulle gå så långt att det bara fattades några futtiga poäng till guldet trodde garanterat ingen i våras. Pecka och Marvyn har överraskat oss alla. Som Pecka så riktigt sa när han besökte ett styrelsemöte och fick beröm för framgångarna "Det hade ni inte trott va?" och det hade vi inte. Att nu guldet hamnade i Målilla känns ändå inte så hårt. De är ju ändå smålänningar och de har väntat länge, så nog kan de väl få låna bucklan något år. Det är ju nära att hämta hem den igen.

Själv kan jag se tillbaka på den första säsongen som medlem i WMSK:s styrelse. Ett intressant och spännande uppdrag har det varit, trots en del mankemang då och då. Några frågor som ännu är obesvarade: Vems fel var det att programmen ibland tog slut och ibland blev alldeles för många och vems fel var det att maten ibland gick samma öde till mötes och vem var det som snodde åt sig Sven-Åke Lindblads paussmörgås nästan varje match och vem hade numrerat läktarplatserna så att Överumsbor höll på att få sitta i knät på Västerviksbor och varför fanns det inga flaggor att köpa till finalen och vem av funktionärerna har inte någon gång under säsongen åkt hem från Ljungheden fast besluten att "hit åker jag aldrig mer".

Som tur är har nog alla kommit åter, nycklar som lämnats in i vredesmod har ersatts med dito som funnits i reserv och vilda diskussioner har för det mesta ersatts av konstruktiva resonemang. Mitt i denna turbulens har ordförande Ivar Svensson gått runt, tillsynes helt lugn och samlad. Stor beundran är han värd som lyckats samsa stridiga viljor. Ni som tycker att den nya styrelsen inte skött sig kan tröstas med att vi aldrig trott oss klara allt perfekt, men vi lär oss av misstagen, det är ju det misstag är till för. Själv är jag övertygad om att i den organisation där inga misstag begås där händer inte mycket.
Nu får vi försöka övervintra i väntan på nästa års högtidskvällar på Ljungheden. Och var lugn för att något favoritskap till guldet kommer inte att tynga oss nästa år heller. Det kommer att bli de vanliga försöken att låtsas att vi inte finns. Den tidningsrubrik som jag såg i grannstadens blad när Västervik vunnit en av många matcher under säsongen säger en hel del om hur vi blivit behandlade: "Västervik vägrar förlora" stod det. Jo, det borde vi förstås haft vett till. Men hav tröst och lyssna nu inte för mycket på alla experter som påstår att Dackarna är Sveriges bästa speedwaylag, i Västervik vet vi ju att det bästa laget är det som varit i final tre år i rad och som dessutom vunnit serien.