Drygt halva serien är spelad för Västerviks IK och vi kan konstatera följande:
VIK har ett berg att bestiga för att nå Allettan-spel efter nyår.
De kan klara det – och de kan lika gärna misslyckas.
Det blir antingen ett triumferande firande på bergstoppen.
Eller ett fall rätt ner i den djupa dalen.
Det går i alla fall inte att vara bergsäker på någonting.
Ja, låt oss understryka att det inte är Mount Everest utan syrgas som ska kämpas ner. Men det är definitivt ingen barnlek likt att jogga uppför Breviksalpen.
VIK har försatt sig i ett knepigt läge, inget tvivel om den saken. De är tio poäng bakom Skövde (en match mindre spelad dock) och nio poäng bakom Mariestad. Det är minst ett av dessa Skaraborgslag – Vita Hästen och Vimmerby är omöjliga – som VIK ska ha bakom sig för att få en plats i Allettan, inget tvivel om den saken heller.
Just nu är det uppehåll i division I E. Uppehåll är ofta bra. VIK kan gnugga extra på saker de inte är tillfreds med.
Och framför allt: de kan kraftsamla energi.
För energi – det kommer att behövas. VIK får inte direkt någon mjukstart när serien drar igång igen. Två bortamatcher – Skövde och Tranås – står på agendan. Två tuffa, två ovissa och två enormt viktiga matcher.
Jag skulle vilja påstå att det i mångt och mycket kommer att märkas om VIK har i Allettan att göra under dessa drabbningar. Det var i den här typen av matcher förra säsongen som VIK fallerade.
Vi kommer att få svaret på frågan om VIK har växt, både spelmässigt och mentalt, när det gäller som allra mest.
Sex poäng i dessa två matcher är suveränt.
Fem är mycket bra (om trepoängaren kommer mot Skövde).
Fyra är hanterbart (bara det inte blir endast en poäng mot Skövde).
Tre eller färre är inte acceptabelt och kommer göra klättringen upp mot Allettan-berget ännu besvärligare.
Jag tycker att Mattias Karlin med manskap kan träda in i dessa två bataljer – och resterande elva matcher också för den delen – med tillförsikt. Spelet har sett bättre och bättre ut en längre tid, och skillnaden mot de krampaktiga första omgångarna är påtaglig.
Skadan på supporterspelaren Tyler Johnson var ett rejält bakslag. Amerikanen var en av spelarna som personifierade uppryckningen. VIK-supportrarna får be en bön att Johnsons skada inte håller honom borta alltför länge.
Även om Johnson inte har glänst som många hade hoppats och trott, så är han en joker som behövs när det drar ihop sig.
Om Johnsons skada var negativ, så var Marek Kalus och Simon Mitmans ankomster positiva. Det återstår att se om Kalus får ett kontrakt över hela säsongen, och jag vill se honom i fler matcher innan jag ger min dom, men jag gillar det jag hittills har sett av den tunge tjecken.
Av Simon Mitman vet man vad man får. Hårt jobb, temperament, en hel del tacklingar, en jobbig jäkel för motståndarna – samt en och annan onödig utvisning. På det stora hela är jag övertygad om att Mitman kommer att vara en betydelsefull ingrediens i lagbygget.
Huruvida VIK har vad som krävs för att kvalificera sig för Allettan – det återstår att se.
Glöm bara inte säkerhetslinan.