Helvetet började en februarimorgon 2012.
– Jag har alltid varit en glad tjej som har fokuserat på skolan. Jag skulle ha högst betyg i alla ämnen, jag tränade simning fem gånger i veckan och innebandy fyra gånger, plus att jag extrajobbade i en matvarubutik ett tag. Jag började få bredare axlar och lår till följd av träningen, och redan som tioåring fick jag höra att jag skulle se smalare ut om jag drog in magen. Jag har aldrig haft en normal relation till mat efter det och hade självmordstankar redan då, berättar Denise och fortsätter:
– När jag var nio år skilde sig mina föräldrar och det tog hårt på mig. Jag strävade efter ett perfekt liv där jag skulle vara smal och lyckas med allt jag gjorde, jag fastade och tränade extra hårt. Till slut blev det för mycket och jag vaknade med halva ansiktet förlamat.
Det blev en tung smäll för Denise som då var en extremt utseendefixerad 17-åring. Hon fördes till akuten och fick genomgå en massa tester.
– Jag är expert på att googla saker och blev rädd då jag läste att det kunde vara symptom på stroke och hjärnblödning. Det var då jag började skada mig själv genom att dra ner ännu mer på maten och gå milslånga promenader varje dag. Jag började se dåligt och kände mig pressad. Jag kunde inte hantera ångesten längre utan började spola händerna i kokhett vatten. Det var ett sätt att fokusera på fysisk smärta istället för psykisk. Jag blev desperat och tog till varenda metod.
Förlamningen försvann sakta men säkert, men Denise blev ändå bara sämre och sämre.
– Jag matvägrade helt, blev rädd för att sitta ner och vara still, och ville inte ens inta vätska. Då skickades jag till BUP-akuten och en ätstörningsenhet där jag fick diagnosen depression och atypisk anorexi.
I november samma år försökte Denise ta sitt liv för första gången.
– Jag tänkte att om det här är ett liv så vill inte jag leva, så jag tog en överdos av tabletter.
Hur tänkte du när du tog tabletterna, var du rädd och ångrade dig?
– Jag var så desperat och orkade inte mer så rädslan försvann. När jag vaknade upp på akuten hade jag ångest. Men någonstans längst inne ville jag inte dö och var rädd eftersom jag berättade för min mamma vad jag hade gjort så att hon kunde åka in med mig.
Denise blev inlagd på ätstörningsenheten och blev bättre, men när hon kom ut därifrån försökte hon begå självmord igen, på samma sätt. Och det skulle ske flera gånger till med döden ruskigt nära.
Den här gången var hon 18 år och blev inlagd på vuxenpsykiatrin där hon tillbringade elva månader på ett antal olika avdelningar. Hon blev skickad till en psykosavdelning ett tag.
– Jag var livrädd och är i dag väldigt irriterad över hur de kan slänga runt en ungdom så mycket. Jag hade ju aldrig ens bott hemifrån innan.
Under dessa elva månader spårade självskadebeteendet ur. Denise tog varje tillfälle hon hittade och skar sig själv med rakblad eller dunkade huvudet i väggen.
– En gång när jag inte ville vara kvar där så skulle jag få medicin. Då knuffade jag iväg medicinen, vilket de tolkade som aggressivitet från min sida och tvångsproppade i mig massor av mediciner. Jag minns ingenting från den perioden.
Något hon dock kommer ihåg är när hon blev bältad.
– Det var obeskrivligt traumatiskt. De visste inte hur de skulle hantera mitt självskadebeteende, men att vara fastspänd när man hade panikångest var hemskt. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om bältningar.
Efter det kom räddningen. Denise hittade ett behandlingshem på internet som hon tog kontakt med. Läkarna trodde inte att hon skulle kunna leva ett liv utan psykiatrin och medicinen, men hon fick åka 40 mil söderut från hemmet i Upplands Väsby till Småland.
– Jag insåg att så här kan jag inte leva, nu ger jag livet en chans. Jag har ju så mycket jag vill göra och som jag har drömt om.
Det blev bättre med maten, och sen fyra månader tillbaka har inte Denise skadat sig själv.
– Det har varit extremt jobbigt, men sakta men säkert har det blivit bättre och i dag mår jag bra. Det är klart att det kommer jobbiga stunder, men nu vet jag hur jag ska hantera det.
Hur gör du då?
– Jag distraherar mig på olika sätt och gör saker jag gillar och mår bra av. Jag har diagnosen borderline och den kommer alltid att finnas där, men jag kan kontrollera den nu. Jag har släppt det här med att vara perfekt och jag har inte alls lika höga krav på mig själv. Nu vill jag istället utbilda mig till sjuksköterska och hjälpa andra som mår dåligt.
Är du rädd för att få ett bakslag?
– Ja, det kommer jag nog alltid att vara, men jag vet att det inte kommer gå lika illa då för jag har kommit så långt och älskar livet.
Ärren täcker hennes armar och ben och berättar en ledsam historia, men det tillhör det förflutna. Om några veckor får 19-åriga Denise lämna behandlingshemmet och åka hem till familjen.
– Förra veckan var jag hemma på besök en snabbis och det var första gången på ett och ett halvt år som jag sov hemma. Det var en magisk känsla.
På söndag gör hon debut som föreläsare när hon besöker Västervik och Champ Camp.
– Jag ser verkligen fram emot det. Det är det här jag vill göra, mitt mål har alltid varit att göra skillnad. Jag vill nå ut och sprida budskapet om hur det är att må psykiskt dåligt. Vad man själv och folk runtomkring kan göra när det känns som att självmord är enda utvägen.
Som terapiarbete började Denise tillverka och sälja armband med texten ”always choose life” (välj alltid livet) på, som även är intatuerat på hennes vänstra handled. Hon samlade in 15 000 kronor som gick till stödföreningen Tilia.
– De erbjuder stödchat varje kväll året runt och har hjälpt mig massor. Det är tack vare Tilia som jag har kommit så långt, avslutar Denise som numera alltid väljer livet.