Det sämsta med att vara sportchef? Om du jobbar och lever sport så missar du en massa sport.
I synnerhet om du ägnat den senaste tiden åt rent refererande sportjournalistik.
Läser i kapp The Times för att komma i fatt. Läser om fotbollsklubben Hearts. De har inte hunnit sälja så många säsongsbiljetter som klubbledningen förväntat sig. Därför måste hela spelartruppen säljas för att klara ekonomin.
För att vidga fotbollshorisonten ytterligare läser jag Österrikiska magazinet Ballesterer. Det står om att lokala handlare i Brasilien inte får komma i närheten av Confederation Cups arenor med sin försäljning. Samtidigt sveper tidningen in på den ökade fattigdomen och arbetslösheten i Brasilien. I Süddeutsche Zeitung tar man upp hur Nigerias landslagsspelare strejkar för att de vill ha mer bonuspengar inför resan till mini-VM, men i hemlandet har folket knappt råd att gå på fotboll.
Det finns många exempel på folk i elitfotbollen som saknar förståelse för den socioekonomiska verkligheten som den vanliga supportern lever i. Att marknadsföringsfolk stirrar sig blinda på siffror och vinster kan jag någonstans förstå. Det är svårare när biljettpriserna chockhöjs och folkliga fotbollsledare som Arsene Wenger och Alex Ferguson inte gör vad de kan för att bromsa hysterin. Istället bemöter de fotbollssupportrar med "Ni har ett val". Båda har sagt till fansen att det går att gå och se Chelsea också, som har ännu dyrare biljetter.
I den sekuliserade värld vi lever i har fotbollen utvecklats till den sista riktigt stora folkliga kulturyttringen.
Den engagerar de breda folklagren som inget annat. Den är större än varje enskild religion. Den är större än alla andra sporter ihop. Den är större än alla andra samhällsfenomen. Den är större än störst. Den är – mer än någonsin – större än en sport.
Det bästa med att vara sportchef då? Det har varit att få uppleva motsatsen till den på vissa håll sönderkommersialiserade elitidrotten. Det har varit att följa gemenskapen, tävlingsmomentet, kämpandet utan en tanke på pengar och Magnus Karlssons härliga jämfotahopp för ett missat skott med mera i den lokala idrotten.
Jag skriver min sista sportchefskrönika. Jag har hetstat upp mig över det faktum att vissa elitfotbollsklubbar blir mer och mer som rena företag med vinstintressen i centrum. Jag har skrivit om de växande klyftorna i fotbollsvärlden och försökt placera in världens största lek i ett större sammanhang. Fotbollen kan te sig som antiintellektuell och simpel verklighetsflykt, men den är också full av undermeningar och är en effektiv spegling av det samhälle vi lever i.
Efter att ha jobbat hela dagen med sport och fotboll så ser jag till min glädje att det är Spanien-Uruguay på teve.
Om man vill kan man dra storskaliga samband utifrån de senaste fruktstölderna i Spanien och den spanska fotbollens sneda gloria.
Eller så kan det bara vara en simpel match.
Det är det största med fotboll.