Vi gick in till i turneringen med förhoppningar - måhända naiva - om att nå slutspelet.
Vi lämnade turneringen redan efter gruppspelet efter ett par tunga förluster.
Men vi avslutade i alla fall med flaggan i topp.
Det där är, kort och gott, VT-lagets insats i Swedish Floorball Open summerat i snabba drag.
Jag kände att jag hade fått ihop ett stabilt lag. Ett lag i harmoni. Ett lag med skyhög högstakapacitet.
Att vi torskade första matchen med 0-8 var inget att skämmas för. Motståndet var Fatpipe från Linköping. Exakt, slutsegrarna. Klart det var tufft där ute.
Fatpipe hade SFO:s skyttekung Simon Klein i laget. Klein gjorde tre baljor mot oss och var allmänt svårstoppad. Och som Tomas Jörbrink sa: "gör man tre mål mot VT-laget - då är man bra".
Våra två tyngsta nederlag - som också såg till att vi slogs ut - var i de efterföljande två matcherna. Först 1-3 mot Absolut Floorball, en match där vi hade 1-1 och en storspelande Christoffer Malmberg i kassen. Men det höll inte hela vägen.
3-4 mot Best Western var en extremt tung förlust. Vi ledde med 3-2 och var på god väg att besegra Best Western med flera innebandyspelare i laget. Två snabba mål av dem sabbade dock våra planer.
Vi förlorade sedan även vår sista match på lördagen mot Sollets kumpaner och lämnade med tunga steg hamnplan. Den enda kvarvarande gruppspelsmatchen, tidigt på söndag morgon, kändes inte direkt superlockande.
Men VT-laget orkade ladda om, hitta inspiration och få till spelet. För mot Team Algman vände vi 0-1 till 2-1 och slutade därmed näst sist i gruppen med två poäng.
Ack, så skönt. Ack, så viktigt för välmåendet. Och ack, så rättvist.
Klart vi var mil ifrån en succé. Däremot var det skönt att undvika en megaflopp som en femte raka förlust hade inneburit.
Hur var då min egen insats under SFO? Nja, sådär får man lov och säga. Jag visste att jag inte var någon Niklas Jihde under hans glansdagar, men att få till det på de små planerna var svårare än jag trodde.
Jag hade som mål att göra ett par mål - i stället blev jag poänglös. Jag blev till och med lite halvnöjd inombords när jag prickade stolpen och hörde det klingande ljudet efter en backhand - det säger en hel del. Jag erkänner villigt att jag tillhörde de sämre pjäserna i truppen.
Men roligt, det var det absolut. Och man kan som "icke-innebandyspelare" inte räkna med att plocka hem massor av segrar. Det är bara att kolla på laguppställningarna som många av lagen kommer med.
Det kryllar av kompetens, högt tempo och sylvassa direktskott som en annan bara kan drömma om att ha i sitt innebandyregister.
Man kan bara konstatera att Fredrik Ohlsson har lyckats ordentligt med Swedish Floorball Open. Ett sportevenemang av hög klass som sätter extra färg på sommaren i Västervik. För mig får det gärna bli en mångårig tradition.
Och nästa år - då ska vi banne mig Fatpipe och alla andra topplag få sig en match.