Ishockey-VM är ofta ointressant – fram till kvartsfinalen då det hettar till på allvar.
Euro Hockey Tour ska vi inte ens tala om. Det är nästan så att jag hellre ställer mig och diskar – fast jag har diskmaskin – än att se en match mellan Tre Kronor och Tjeckien i Channel One Cup.
Det svenska ishockeylandslaget skapar inte samma nerv, puls och uppståndelse som det svenska fotbollslandslaget, så är det bara.
Att det är på det sättet är inte konstigt alls egentligen. När Erik Hamréns mannar spelar, så är det alltid de absolut bästa svenska spelarna som är med i laget. Ja, med januariturnén och ett par träningslandskamper undantaget.
När Pär Mårts åker iväg till dessa iskalla Euro Hockey Tour-turneringar, så är truppen han förfogar över mil från att vara den starkaste. Det är inte ens ett B-, utan snarare ett C-landslag som får åka och kriga för landets ära utan att någon egentligen bryr sig.
Vart fjärde år händer sedan något stort. Det är dags för de olympiska vinterspelen och då kliver hockeyn fram ur skuggan. Ja, hockeyn kliver inte bara fram – den dominerar och är för väldigt många svenskar det allra roligaste och häftigaste att följa under hela OS.
Jag tillhör den skaran.
Anledningen är så enkel så att det nästan är löjligt: varje nation har sina absolut bästa spelare med.
Så sent som 1998 var första gången som mäktiga NHL gick med på att ha ett uppehåll i seriespelet, så att spelarna på andra sidan Atlanten – de bästa i världen – kunde få representera sitt land och slåss om OS-medaljer.
Det är vi tacksamma för.
I går tog Pär Mårts ut OS-truppen. Jag tycker att den ser mer än bra ut. Faktum är att den ser hyperintressant ut.
På förhand ingår Tre Kronor i en kvartett som gör upp om guldet tillsammans med Kanada, USA och Ryssland. Något liknande sades i och för sig inför OS 2010, och hur det slutade minns vi med fasa.
Jag har en vädjan till laget: se till att förlora en match i gruppspelet!
Jag vet, det låter hur konstigt som helst. Men har ett landslag, under de 10-15 senaste åren, vunnit ett hockeymästerskap med idel vinster? Tillåt mig tvivla.
OS 2006: Finland gick fram som en pansarvagn. Vann rubbet fram till finalen. Hur det gick där? Jo, ett samarbete mellan legendarerna Peter Forsberg, Mats Sundin och Nicklas Lidström gav finnarna deras första förlust – i värsta tänkbara läge.
JVM 2013/2014: Ett rykande färskt exempel. Juniorkronorna vann, vann och vann. Fram till finalen. Då svarade Finland för en superinsats och stoppade Sverige från ett historiskt JVM-guldfirande på hemmaplan. Den betydelselösa matchen i gruppen mellan lagen vann Sverige, så klart.
Betydelselösa gruppspelsmatcher låter hårt, och är en smula överdrivet. Klart det är viktigt att man placerar sig så högt upp som möjligt för att få så milt motstånd som möjligt i kvarten.
Men Sverige är en sådan stormakt i ishockeyns värld att det liksom inte finns på kartan att de missar kvartsfinal. Att åka på en nit innan dess är nog bara sunt.
Det är i kvartsfinal turneringen börjar på riktigt för oss. Det är då Sedinbröderna, Nicklas Bäckström, Erik Karlsson och övriga stjärnor ska kliva fram och leverera i drabbningar med ytterst små marginaler. För små marginaler blir det oavsett om vi ställs mot Kanada eller Slovakien.
Jag tror att Tre Kronor har goda chanser att vara som bäst när det gäller och vinna OS-guld.
Så länge de inte är obesegrade fram till finalen.