Martin Lidberg, Mikael Ljungberg och Ara Abrahamian. Bland många andra. Ja, listan på svenska brottare i världsklass genom åren kan göras lång.
Själv hade jag dock aldrig provat på detta. Det närmaste jag har kommit: harmlösa slagsmål med diverse hemgjorda grepp på Lidhemsskolans skolgård. Om jag minns rätt vann jag ungefär 50 procent av dusterna (positivt tänkande).
Men nu ska det bli ändring på det tänkte jag. Och efter att ha testat på att vara målvakt i fyra olika sporter samt varit med på ett träningspass i kampsporten hapkido, då fanns suget där efter att prova ytterligare något nytt.
Mina tankar innan träningen: det skulle bli tufft och jäkligt spännande. Brottning: råstyrkans sport där bra teknik och järnvilja också belönas.
Min styrka i överkroppen är i stort sett obefintlig - det är den bistra sanningen. Jag är nöjd med att jag orkar lyfta min flickvän genom lägenheten till sängen på en sträcka av ungefär sex meter.
Gymmet: inte min favoritplats på jorden. När jag pluggade på Ädelfors Folkhögskola fanns där ett gym som jag utnyttjade några gånger i veckan under kanske en månads tid. Gav det en chans för att se om det hände grejer.
Vad som hände: inte ett skvatt. Eller jo, jag tyckte det var förbannat tråkigt att lyfta de där vikterna, att dra ner den där stången för att träna upp axlarna och allt annat skit. Så den karriären lade jag snabbt på hyllan. Att testa anabola steroider för att ge mig en skjuts var aldrig ett alternativ.
Däremot har jag en hyfsad grundkondition efter att ha sprungit en hel del på Karstorps motionsspår. Löpning gillar jag enormt mycket mer än styrketräning. Faktum är att den sista tiden har jag tagit rätt så stora kliv framåt.
Så när tränaren Tomas Jonsson sa att det skulle bli ett "ganska lätt pass" kände jag mig trygg. Klart att jag skulle bli trött, men någon större fara skulle det absolut inte bli.
Dessutom: när jag hade fått på mig brottningstrikån var jag - om möjligt - sexigare än snubbarna i Dressmanns reklamfilmer.
Efter uppvärmningen: jättetrött. Har nog aldrig varit så törstig i hela mitt liv. Det skulle bli en tuff kväll. Men oj, vad roligt det var.
Det enda momentet jag inte fann inspirerande inledningsvis var när vi skulle göra volter - och nästintill hjula. Kullerbyttorna grejade jag (som tur var), men vid mina försök till en volt föll jag till mattan likt en klumpig valross.
Nåväl, efter det var det dags för grepp. De tio deltagarna på träningen delades in i par. Jag fick äran att sparra tillsammans med duktige Viktor Jonsson.
På agendan: nacksving, maran och något som kallades grisen.
Jag började lite trevande. Men efter ett par gånger fick jag in tekniken helt okej. En tanke som slog mig: man är skapligt körd om man fastnar i ett stabilt grepp, måste kännas frustrerande.
På tal om slog, mitt huvud fick sig ett par rejäla smällar i golvet efter att Viktor hade svingat runt mig ordentligt. Enligt Tomas Jonsson såg jag ut som en "gummimänniska" sekunden efter fallet. Något jag absolut kan tänka mig. Om det var skönt? Nej, faktum är att jag blev lite yr. Om jag blev sur? Absolut inte. Det var bara roligt. Jag var inte där för att få en spabehandling. Jag var där för att genomföra ett brottningspass - och därmed få lite stryk.
Efter att ytterligare ha försökt få i mig så mycket vatten som möjligt under en av vattenpauserna stod matcher på menyn.
81 kilo Kenny Wiis mot 58 kilo Viktor Jonsson. Borde bara sluta på ett sätt? Tydligen inte. Visst, jag hade inte direkt mycket kräm kvar i kroppen, men gjorde ändå ett allvarligt försök att vinna en runda. Det stod dock klart för mig tidigt att brottare har en imponerande förmåga att stå emot alla attacker. Och så fort man själv gör ett misstag, då nyper dem direkt.
Ytterligare fyra kortmatcher - mot olika motståndare - genomförde jag. Utan en enda vinst. Jag var - vill jag tro i alla fall - och nosade på en åtminstone en vinst.
Hur som helst: jag förväntade mig inte direkt att jag skulle gå in i brottningslokalen och dominera. Jag hade väldigt roligt och brottning är tveklöst en sport som ger riktigt bra träning för alla.
Fast någon ny Martin Lidberg kommer jag inte att bli.