En andraplats i Premier League.
Bara två poäng efter Manchester City. Två poäng före Chelsea, fem poäng före Arsenal och – det här är det galnaste av allt – 20 poäng före Manchester United.
Det är fullständigt sagolikt – och något jag absolut inte hade trott i min vildaste fantasi när ligan drog igång i augusti.
Ändå känner jag en viss besvikelse. För det var ju så nära.
Om vi backar bandet tre omgångar hade Liverpool allt i egna händer. Tre raka segrar mot Chelsea, Crystal Palace och Newcastle hade gett oss framgångstörstande supportrar ligaguldet – den mest eftertraktade titeln av alla. Och som det såg ut, segrarna radades upp på löpande band, verkade inget kunna stoppa oss. Liverpool var på väg att fixa det man trodde var omöjligt.
Då kom käftsmällen hemma mot Chelsea. Och det var symboliskt att det var just Steven Gerrard – ingen spelare i världen förtjänar en ligatriumf mer än honom – som halkade vilket gjorde att DembaBa fick friläget som i blev en väldigt avgörande faktor i matchen.
Där kom vändningen i negativ bemärkelse. Det var ett tecken. Det var nog för bra för att vara sant att vi skulle vinna Premier League i år.
Att vi sedan tappade 3–0 till 3–3 mot Palace på nio minuter sved så klart. Men en seger där hade ju inte hjälpt. Förlusten hemma mot Chelsea – vårt blott andra nederlag på Anfield den här säsongen – blev det ödesdigra fallet.
Återigen: det var så nära. Jag kunde känna doften av ligaguldet (det luktade himmelskt). Klart att det känns jobbigt.
Men mitt i besvikelsen växer något fint inom mig; hopp och framtidstro. Liverpool är tillbaka där de hör hemma – i Champions League och i Premier League-toppen. Och det känns som att de är där för att stanna för en lång tid framöver.
En genomgång av truppen är rofylld läsning. Åldersstrukturen ser bra ut. Superanfallarna Luis Suarez och Daniel Sturridge har många lysande år framför sig. PhilippeCoutinho, Raheem Sterling och MamadouSakho likaså, och där finns även stor utvecklingspotential.
Jag fattar, det är långt ifrån säkert att nästa säsong blir lika framgångsrik i ligan. Champions League-spelet är en ynnest, men det suger också energi och fokus från ligamatcherna. Samtidigt kommer City och Chelsea att vara lika farliga, och United kan väl inte göra en lika usel säsong igen?
Jag har ändå en god känsla. Brendan Rodgers har byggt upp något stort, något hållbart. Jag har fullt förtroende för honom när det gäller spelarköp och spelarförsäljningar. Vi behöver få in både bredd och spets – och det kommer vi att få.
Och även om det blir förbaskat trevligt att höra Champions League-hymnen på Anfield igen, så är det för mig inget tvivel vad jag helst vill vinna.
Premier League.