Det började med att hon överhörde några träningskompisars samtal om olika utmaningar. Mer än ett halvår senare hade Linda klarat av Para Endurance Race – en 70 kilometers marsch i tuff terräng med 20 kilos packning på ryggen.
– Jag triggas av utmaningar. Att göra sånt jag på förhand jag vet att jag kommer klara av är inte för mig, då blir det ingen utmaning, säger Linda.
"Tävlingen Para Endurance Race har sin bakgrund i det militära förbandet Fallskärmsjägarna. Sedan mitten på 1970-talet genomförs Örnmarschen som en del av soldaternas väg mot utbildningstecknet den Gyllene Örnen. Para Endurance Race är en civil version av Örnmarschen. Militära förmågor som luftlandsättning med fallskärm, sambandstjänst och vapentjänst ingår förstås inte och deltagarna behöver inte bära på ett vapen som väger 5 kg. Vissa grundläggande förmågor är dock lika mellan den militära och civila versionen. All navigering sker med karta och kompass samt klocka. God förmåga att orientera i skog och mark är en absolut förutsättning för att ta sig i mål inom angiven tid. Att avverka 70 km inom 24 timmar kräver att deltagarna har tränat både kondition och ryggsäcksbärande i god tid inför start; detta görs bäst i form av marschträning, företrädesvis i terräng", går att läsa om tävlingen på dess hemsida.
– När jag började läsa på om det här tänkte jag att det kunde vara något för mig men jag insåg nog inte riktigt hur tufft det skulle bli förrän jag började komma upp i vikt i min ryggsäck, säger Linda.
Linda slarvade inte med förberedelserna.
– Att bära så mycket vikt under så lång distans...man vet ju inte hur det kommer att påverka kroppen. Jag började med att gå ut med en ryggsäck med fyra-fem kilo i och sedan höjde jag sakta vikten. När jag kom upp i 13-15 kilo insåg jag att det skulle bli tufft, att ha 20 kilo extra är en hel del.
Den 8 september påbörjades helgen med en gemensam middag för alla tävlande i militärrestaurangen Kastanjen i Karlsborgs Fästning. I samband med denna måltid hölls en tävlingsgenomgång, obligatorisk för alla tävlande. Fredag middag, lördag frukost, söndag lunch samt frystorkad mat för tävlingsdygnet ingick i startavgiften. De tävlande fick inte ta del av några delresultat under genomförandet utan det var först efter målgång som dessa offentliggjordes. Själva tävlingen genomfördes sedan i lag om två personer och tävlingsresultatet mäts i tid. Linda tävlade tillsammans med en kompis med bakgrund inom hemvärnet.
– Vi kompletterade varandra bra. Han hade jättebra koll på navigeringen och jag gjorde det jag är bra på: nöta på.
Dessvärre för Lindas del tvingades lagmedlemmen bryta efter fyra mil och hon själv hamnade i en jobbig sits.
– Det var smärta som stoppade honom och för att inte riskera några långvariga skador klev han av.
– Då hade jag turen att få koppla på ett annat lag vi hade gjort sällskap med, med två kompisar till min original-lagkamrat. Annars hade ju jag också fått kliva av.
Linda beskriver terrängen på sträckan mellan startpunkten strax söder om Laxå mot fästningen i Karlsborg som "värsta tänkbara". Längs vägen utsätts lagen för olika prövningar som måste klaras av för att laget ska kunna fullfölja tävlingen.
– Det kunde vara att memorera olika saker och kunna peka på avvikelser. På slutet var det en station där man skulle koka upp en kittel med såpavatten, klyva ved och göra upp eld. Det var intressant att se hur hjärnan fungerar efter att ha varit igång i 20 timmar.
– Vi klarade alla uppgifter genom att samarbeta och det handlade om att tänka logiskt. Det gäller att inte göra uppgiften svårare än den är, det kan ju vara så att hjärnan spelar en ett spratt.
Efter fem mil, med originallagkamraten borta och med mörkrets intåg var Linda faktiskt nära att kasta in handduken.
– Jag var jättetrött och började få blåsor på fötterna. Vi hade följt vår plan med att ta en paus varje timma för att byta strumpor och plåstra om oss. När jag då luftade fötterna och skulle ta på mig igen kände jag att det inte skulle gå att fortsätta, en nagel höll på att trilla av.
– Så jag sa till min lagkamrat att "jag är ledsen men jag kommer inte fortsätta".
Det visade sig att bryta inte var ett alternativ.
– Han tittade på mig och sa "du, tejpa nageln och ta på dig".
– Jag insåg också att om jag bröt var jag ju tvungen att åka tillbaka hit nästa år igen och det ville jag inte. Så jag gjorde som han sa, tog på mig mina skor och fortsatte gå, skrattar Linda.
Totalt gick Linda och hennes lagkamrater 74 kilometer och tiden i mål stannade på 21 timmar och 50 minuter – en tid som placerade dem på plats 15 av 100 startande lag. Det lag som gick längst sträcka täckte hela 86 kilometer. Lagen fick under tävlingen inga indikationer på hur de låg till tids- eller placeringsmässigt.
– Vi var väldigt nöjda med vår tid och placering, vi hade ju ingen aning på förhand hur snabbt det skulle gå och jag kände ingen som gjort det innan. Man kunde ju gissa kanske att en mil skulle ta två timmar men sen var det ju massa stationer med uppgifter och sådär, så vi hade verkligen ingen aning. Mot slutet var det en i laget som sa "det vore grymt om vi kom på övre halvan".
– Att jag tog mig i mål beror helt och hållet på de tre kompisarna jag hade förmånen att göra det här med för navigationen, som är A och O, var väldigt svår. De var riktiga stjärnor och det har jag förstått, att det är väldigt viktigt vilka man genomför det här med.
Men det allra viktigaste, enligt Linda, var förberedelserna.
– Att jag förberett mig så pass lång tid betydde jättemycket. Det är klart att jag fick en del blåsor och är lite öm men det är bara ytfinish. Det tog två dagar att sova ikapp men i övrigt har jag inte haft några känningar.
Att åka till Karlsborg för att genomföra den här utmaningen igen nästa år är Linda dock inte särskilt lockad av.
– Haha, nej. Säger jag nu, i alla fall...
Med sig hem, för slutförd tävling, har Linda både märke och diplom. Men också något större.
– Det jag tar med mig från det här är att jag vågat utmana mig själv på en rimlig nivå. Sen är ju det som är en utmaning för mig kanske lättare eller svårare för någon annan, man får ju utgå från sig själv. Jag tror att man som människa blir väldigt stärkt av att sätta ett mål, jobba hårt för att nå det och sedan klara det.