VT träffar Lars Spjut i hans lägenhet i centrala Västervik. Omgående plockar han fram en rejäl bunt med gamla tidningsurklipp, både med och utan honom. Med sina 81 år har han varit med om det mesta inom fotbollen.
Han har spenderat många av sina år i Åtvidaberg, där han både spelade och efter den karriären var ansvarig för värvningar till laget.
Sedan år 2000 bor han i Västervik. Det hörs dock på dialekten att Lars Spjut kommer från sydligare breddgrader, nämligen Lammhult, fyra mil norr om Växjö.
I Lammhult började han spela fotboll och blev laget trogen fram till 1948. Därefter blev det en säsong i Värnamo, innan han återvände till Lammhult igen.
- Sedan gick jag till Jönköpings Södra 1951. De var på mig redan när jag var i Värnamo, men jag tackade nej. Jag ångrade mig dock och hade sedan fem fina år i Jönköping, berättar Lars.
Tre allsvenska säsonger hann Lars med i karriären. Detta med Jönköpings Södra, eller J-Södra som klubben kallas i folkmun. Året de åkte ut började succéartat.
- I första matchen slog vi GAIS med hela 6-1. Efter det tog vi ytterligare två raka segrar, först mot Elfsborg med 3-0 och sedan mot Malmö FF med 2-1. Till slut vann GAIS SM-guld det året, kunde man inte tro inledningsvis, säger Lars och ler.
1955/1956 gjorde han sin målmässigt bästa säsong. Mot Örgryte gjorde Lars hela fem mål i en och samma match, något bara två andra spelare har lyckats med i J-Södras historia. Med 19 mål delade han förstaplatsen i skytteligan i division II (näst högsta serien) tillsammans med GAIS Karl-Alfred Jakobsson och Henry Larsson, Elfsborg. Det var minst sagt ovisst inför sista omgången.
- Henry Larsson ledde med ett mål inför sista omgången. Då gjorde både jag och Karl-Alfred Jakobsson mål och var ikapp. Henry fick sedan en straff i matchen som han missade. Jag tror att han var nervös eftersom han fick rapporter via telefon att jag och Karl-Alfred hade gjort mål.
Samma år blev han uttagen i en 40 man stor landslagstrupp. Lars var med och besegrade Finland och han kan dela med sig av en skön anekdot om legendaren Sven Tumba, som han delade rum med under landslagssamlingen.
- Det var i slutet av matchen och Henry Tillberg hade gjort tre mål och Tumba två. Då kom Tillberg fri på kanten och hade chans att avsluta själv. Men Tumba, som var tio meter bakom och kom framrusande, skrek "Henry, Henry" och ville ha bollen. Tillberg passade då Tumba som gjorde mål, så de gjorde lika många mål den matchen. Tumba var en rolig prick, en riktig spelevink som alltid skapade god stämning, berättar Lars.
Du var också nära att bli utlandsproffs som aktiv har jag förstått?
- Ja, det var 1954. Wacker från Österrike och Udinese från Italien hörde av sig. Wacker tackade jag nej till, men det var nära att jag flyttade till Udinese. Det blev dock ingenting till slut eftersom italienska ligan hade infört importstopp med tanke på att deras landslag gick så dåligt just då.
Två år senare gick så Lars Spjut till Åtvidabergs FF. Klubben där han har gjort störst avtryck. Något spel i Allsvenskan med "Åtvid" fick Spjut aldrig uppleva som spelare, men med sitt fina spel blev han snabbt ett aktat namn på planen.
När han 1965 slutade som spelare i ÅFF, började han på allvar som värvningsansvarig. Något han förvisso hade börjat lite smått med redan tidigare. Lars Spjut blev känd som värvarkungen och kombinerade sitt jobb som säkerhetschef på Facit med att hitta spelare till ÅFF.
- Jag åkte runt till olika städer ungefär en gång i veckan och pratade med spelare som vi fick tips om. Det var viktigt att få en bra bild över hur spelaren var som person. Vi ville inte ha några lycksökare, utan bra personer som skulle kämpa hårt för laget och passa in i gruppen.
- Extra stolt är jag över spelare som Janne Olsson, Lars-Göran "Knalin" Andersson, Uffe Blomberg och Kent Karlsson. De blev stommen i vårt starka lag och tog hand om de nya spelarna som kom senare till klubben.
Värvningen av Ralf Edström 1971 är en klassiker. Det hade kunnat sluta illa för Spjut - men slutade lyckligt i och med värvningen av Edström lyckades, mitt framför näsan på Örebro SK.
- Det var vinter, snöyra och halt på vägarna. Jag körde en bil utan dubbdäck och hamnade i ett dike i Laxå så att bilen gick sönder. Det gjorde att jag var tvungen att skaffa en lånebil och kom för sent till mötet med Ralf. Han hade dessutom redan börjat förhandla med Örebro och stod helt frusen vid Stora Valla när jag kom. Det var 25 minusgrader. Men det gick ju bra till slut.
Lars tar en klunk kaffe och lutar sig framåt i soffan. Det märks att han blir glad när han minns tillbaka på allt han varit med om.
Fram till 90-talet var Lars Spjut involverad i ÅFF:s värvningar. Han hann alltså uppleva de bägge SM-gulden i början av 70-talet med efterföljande Europaäventyr med heta matcher mot Barcelona, Chelsea och Bayern München.
Notabelt är att Lars var tränare i både Västerviks AIS och IFK Västervik i slutet av 60-talet. Han är bombsäker när han utser Västerviks bästa spelare genom tiderna.
- Nille Södergren, han hade kunnat spela mycket högre upp i seriesystemet om han ville.
Nu för tiden är boule ett stort intresse för Lars Spjut. Två till tre gånger i veckan spelar han.
- Det är bra socialt och är väldigt roligt. Och visst har jag tävlingsmänniskan kvar inom mig, jag vill alltid vinna, säger han och frun Anita nickar instämmande.
Hur mycket följer du fotbollen nu?
- Jag hänger med så gott jag kan och åker på ett par matcher i Åtvidaberg varje säsong. Det var mycket starkt av dem att gå upp till Allsvenskan direkt efter nedflyttningen och jag tror att de har goda chanser att klara kontraktet den här gången. Västerviksfotbollen försöker jag också hänga med i, jag tror och hoppas att både VFF och IFK avancerar i seriesystemet.