Tae Yang Fighting Center, en vanlig vardagskväll och Hapkidoträning väntar.
Runt omkring mig: människor i spridda åldrar i sådana där respektingivande "kampsportsdräker". Vissa med svart bälte, vissa med rött och en och annan med gult. Tränaren Mattias Hedman sa följande bevingade ord till mig: "hoppas att det finns plats för dig på intensiven".
Jag kände mig som den klena person jag faktiskt är mitt bland massa Jackie Chan-lirare.
Klubben var snäll och lånade ut en dräkt även till mig. Och med lite hjälp av en aktiv fick jag på det vita bältet på rätt sätt. Jag tog en titt i spegeln, granskade och kom fram till att jag åtminstone såg lite farlig ut. Mig vill du inte mucka med. Då får du problem. Jag kan alla grepp. Alla blockeringar. Skulle sänka dig lika snabbt som Zinedine Zidane sänkte Marco Materazzi i VM-finalen 2006.
Så drog vi igång. Första övningen gick ut på att man skulle försöka slå sin motståndare på axeln, samtidigt som man själv måste försvara sig. Nycklar här: fotarbete som en kinesisk pingisspelare och explosivitet i armen som en förbannad kobra.
Jag behärskade fotarbetet helt okej - konstigt vore väl annars - men var ingen kobra med nävarna. Snarare en pingvin. I alla fall när tröttheten slog in.
Hur som helst: jag var varm i kläderna och trivdes riktigt bra bland de 15-tal personer som var med på träningspasset. Jag märkte direkt att stämningen var god i gruppen.
Att jag är allt annat än vig - det har jag vetat länge. När jag sedan fick vissa problem när vi körde olika fallövningar, där en liknade en bakåtkullerbytta - som jag inte gjort sedan mellanstadiet - var både väntat och milt pinsamt. Stelhetsfaktor: pensionärsnivå. Men vad gjorde det, jag gnuggade på med Karate Kid i tankarna.
Den största delen av passet tillbringade jag med Niclas Ådemark, ja ni vet mannen som är butikschef på Högöhallen i Johannesdal. Han hade rött bälte. Nu har jag inte 100 procents koll på i vilken ordning bältena kommer, men första insikten: snubben verkade vass.
Redan efter någon minut kunde jag konstatera: snubben var vassare än så. Han var hur stabil som helst. Och kunde lätt ha gett mig en ordentlig omgång om han ville. Men i Hapkido - och i de flesta kampsporter - respekterar man motståndaren och sparringpartnern. Och den gode Niclas var inget undantag.
Tro dock inte att det var mesigt på något sätt. Absolut inte. Vi körde flera olika moment, både offensiva och defensiva. Ett moment gick ut på att jag skulle blockera slag från honom. Om det gjorde ont? Svar: ja. Jävligt ont till och med efter ett tag.
Men det ska kännas. Det var det jag var ute efter. Jag gick inte dit för att ta en öl och läsa Sportbladet. Jag gick dit för att uppleva ett Hapkidopass. Och det fick jag sannerligen göra.
Jag lärde mig flera saker under de 90 minuterna som vi höll på. Hapkido är roligt. Hapkido är väldigt bra att behärska om du någon gång skulle hamna i en trängd situation då du måste försvara dig. Hapkido är perfekt konditionsträning.
Och den viktigaste lärdomen jag tog med mig: försök inte att snatta på Högöhallen. Det kommer du definitivt att ångra.