Jag befarade en trög startsträcka av kvalserien efter VIK:s långa uppehåll, och det blev det mot bottentippade Borlänge.
Men den slutade där. Efter det var det motorväg resten av serien.
Jag får äta upp mina ord, eller ”käka keps” som en VIK-supporter sa när VIK ledde med 3–0 över Södertälje i torsdags, och jag gör det gärna.
Jag är den första att erkänna. Jag är en usel tippare.
Visst, det skilde bara en placering när det gällde mitt VIK-tips, men hade det betytt något i lördagens avslutning mot Sundsvall är jag övertygad om att både matchen och kvalserien hade vunnits.
Jag ville inget hellre än att tro på våra lokala krigare, för deras skull, för vår skull, för hela stadens skull. Men, precis som Askungen på julafton, vågade jag inte hoppas på en bal på det allsvenska slottet.
Med facit i hand undrar jag hur jag någonsin kunde tvivla. VIK har återigen presterat över förväntningarna och varit så mycket bättre än vad de flesta ens kunnat ana, förutom klubbens ordförande Lars Jörbrink som sa redan förra säsongen att VIK snart skulle spela i allsvenskan. Han har varit bombsäker hela tiden, och det är nog så viktigt, att ha en ordförande som tror kraftigt på sitt lag och är beredd att jobba stenhårt för dess framtid.
Den sista hemmabataljen mot Södertälje var så mycket mer än bara en hockeymatch.
Mediabevakningen var enorm, västervikarna såg till att ett nytt publikrekord sattes, den röda maskinen gasade, och tifon, löpsedlar och t-shirts gav extra glans till kvalfesten.
Var man än tittade stod folk med blicken ut över isen och ett stort leende på läpparna, till och med bland SSK:s supportrar som firat avancemang ett par dagar tidigare.
Det var en perfekt gala som etsade sig fast i allas minnen för resten av livet.
Men mitt i lyckoruset kunde jag inte hjälpa att tänka på att det var någon som fattades. Den största av eldsjälar som mer än någon var värd att vara med om en sån här mäktig tillställning, någon som är en stor bidragande faktor till att föreningen är där den är idag.
"Han är här", intygade sonen Alexander Karlsson.
VIK:s kassör, "Hasse Kina" som han kallades, följde bland annat med till Hudiksvall under förra vårens play off-spel trots att han var svårt sjuk. I somras, samma vecka som ispremiären, förlorade han mot cancern.
När VIK-spelarna hyllades på Stora torget behövde jag inte höra Alexanders ord. Jag visste redan att Hasse var där, och han kom ut sist av alla på scenen sida vid sida med sportchefen Tomas Lind.
Grattis till en fantastisk säsong Västerviks IK, och tack för att ni gör vårt jobb roligare.
En ”svidande tredjeplats” blev en alldeles, alldeles underbar andraplats.