Jag inleder med att citera Lars Jörbrink: "Kenny Wiis, Västerviks-Tidningen, en rutinerad löpare". Jo tack, det börjar jag nästan bli nu faktiskt. Först Byrundan i fredags. Och sedan Karhu Run i tisdags. Hur livet är på touren? Jäkligt tufft - under loppet. Efteråt: en fröjd.
Ett ord har använts frekvent i snacket kring Karhu Run. Det börjar nästan bli lite tjatigt. Men jag kan ändå inte låta bli att skriva det: succé.
Den första upplagan av loppet är inget annat än just en stor succé, framgång, hit, fullträff, kalla det vad ni vill. Både när det gäller deltagarantal och hur arrangemanget flöt på.
Det här är precis vad Västervik behövde för att piffa upp den heta sommaren ytterligare.
Jag längtar redan till nästa års upplaga. Och vet flera som inte var med i år, som är sugna på att springa av sig nästa sommar. Varför inte satsa på två olika sträckor 2012? En på fem kilometer och en på tio kilometer. Jag må vara "rutinerad", men är ingen A Lennart Julin. Fast nog låter det intressant?
Hur loppet gick för mig då? Fullt godkänt. Eller kanske lite mer till och med. 28 minuter och 53 sekunder tog det för mig att fullfölja banan. En bana utan några större stigningar, men som ändå kändes tung. Inte så konstigt egentligen eftersom detta var det längsta jag sprungit i hela mitt snart 22-åriga liv.
Min första trötthet kom redan efter två kilometer. Känslan då: Oro - du får inte floppa, Kenny.
Men: jag kom igång senare. Fick några bra ryggar. Och när jag sprang igenom Fiskartorget efter ungefär halva loppet kände jag mig fräschare än Fishermans Friend.
Däremot måste jag säga: den sista tredjedelen av loppet var blytung. Något som symboliserades ganska bra av en liten grabb som grät på grund av håll utanför Preem-macken. Jag tyckte synd om honom, men var tvungen att ha allt fokus på att få in luft i lungorna.
Hela tiden fick jag också konstatera att vi fick springa ett kvarter längre än vad jag trodde - om och om igen. Det tyder vid närmare eftertanke på att jag är urusel på att läsa kartor.
Innan loppet: jag hade studerat och granskat kartan noga. Lagt till ytterligare en dimension till föreberedelserna. Maten och toalettbesöken vet ni redan.
Nåväl, i mål kom jag. Trots att mina ben på slutet var stummare än Jörgen Brinks dito i den sista sträckan av stafetten i skid-VM 2003. Från min sida: 90 procent vilja. Tio procents kapacitet.
Det var det lätt värt. För det var en härlig, snudd på mäktig känsla att komma in på upploppet. 130:e plats blev min slutplacering i herrloppet. Övre halvan igen - denna gång med råge. Helnöjd så klart. Och inte blev jag mindre belåten när jag såg vilka namn jag hade bakom mig.
Eller vad sägs om följande tongivande pjäser: Niklas Czarnecki, Mattias Sunneborn, Alexander Johansson, Peter Habbe, Jan Åhman, Ulf Gollungberg och Mikael Ekström. För att nämna några.
Att jag dessutom var mer än två minuter snabbare än Birgitta Passchier Söderström, som fått specialträning av mäster Jörbrink i ett antal månader, tar jag också med mig.
Avslutningsvis: ett stort grattis till Markus Eriksson, WIBK:s spelskicklige back, för att ha svarat för den snabbaste tiden av samtliga spelare i våra lokala lag. 22:42 är inget annat än imponerande.