Förbaskat roligt. Så kan jag i korthet sammanfatta träningen som målvakt med Westerviks IBK. Och det är nästan en underdrift.
Att min t-shirt - som jag hade under magplattan och målvaktströjan - efteråt var blötare än efter en timmes klädsim, det kunde jag ta med lätthet.
Det var med tillförsikt som jag tog min Toyota Avensis från 1998 till sporthallen för att delta på WIBK:s måndagsträning den här veckan. Ja, jag gjorde det på min lediga dag. Inga problem alls. Jag menar: det finns betydligt värre grejer att sysselsätta sig med under ledighet. Och vad gör man inte för den grävande journalistikens skull?
Att det skulle bli roligt visste jag. Jag hade stått en gång tidigare - detta under en lektion på gymnasiet i kursen Lagbollspel. Då levererade jag enligt mitt tycke. Nu: läge för en repris.
Jag var på plats fem minuter tidigare än rekommenderad tid. Fick låna alla grejer som behövdes. Knäskydd, magplatta, handskar och en stor, mysig tröja av det aktade märket Exel. The real deal liksom. Känslan: stabil.
Det enda som oroade var att pungskyddet satt lite löst. Det var som om det skulle glida ner när jag gjorde mina blixtsnabba reflexräddningar och sidledsförflyttningar. När vissa spelare sedan varnade (nåväl, de var skämtsamma) mig om att det skulle kunna komma skott mot de delarna av kroppen blev jag lite fundersam. Vad det än är, så är det allt annat än behagligt att träffas av något i de regionerna.
Efter en uppvärmning bestående av lite jogging drog tränaren Michael Elmér igång den första av de olika övningarna. Han berättade också att vissa målvakter hade mer rutin än andra. Det hade han ju faktiskt helt rätt i.
Mycket fokus låg på skott. Det sköts från vänster, höger, rakt framför och både från en ensam spelare och i 2 mot 1-situationer. Jag kom snabbt underfund med att nyckeln var att göra sig så stor som möjligt. Att försöka sig på någon form av TV-räddning var bara att glömma. Lite synd, det hade jag hoppats på. Den lilla vita plastbollen med hål i gick alldeles för snabbt i luften för det. Faktum är, att när Victor Gärdebrant, Peter Hirschman, Magnus Larsson och grabbarna drog på med stora bössan, kunde jag höra suset från när bollen svävade framåt i luften.
Jag hann dock med att göra ett par räddningar, betydligt fler än när jag vaktade kassen med Västerviks FF. Jag fick bollen i bröstet, på låren, på benen, på hjälmen och en gång sprattlade jag till och gjorde en parad med armen. Jag: helnöjd.
Jag hann också konstatera att pungskyddet satt kvar. Stabilt. Viktigt. Däremot åkte mina knäskydd ner stup i kvarten, vilket störde fokus lite. Jag skyller några insläppta skott i krysset på det. Annars hade jag självklart limmat dem med handen. Och så var det svettningarna också. Jag har alltid svettats mycket när jag idrottar. Men det här var något utöver det vanliga. Efter att ha förflyttat mig i sidled, försökt parera, förflyttat mig igen, sträckt mig efter bollen ett stort antal gånger under 90 minuters tid, då är det klart att svetten frodas. I de minst sagt varma målvaktsgrejerna kändes det som om jag låg på en strand på Cypern - iklädd termobrallor och en dunjacka. Det gick åt en hel del vatten under träningen kan jag lova.
Hur som helst: att vara målvakt i innebandy är fruktansvärt roligt, inget snack om saken. Det gäller att hela tiden vara på hugget. Något jag personligen tyckte att jag klarade - hyfsat i alla fall. Nu väntar jag bara på ett kontraktsförslag från WIBK. Eller varför inte Storvreta.