Först vill jag bara säga att jag tidigare sprungit två maratonlopp, i Berlin och i Hamburg, och att jag fullföljt båda på tillfredställande sätt. Så var det sagt. Men nu ska det inte handla om gamla meriter och saker och ting som gått som planerat. Nu ska det handla om Copenhagen marathon som jag deltog i förra helgen.
Loppet hade i år samlat nästan 12 000 löpstinna män och kvinnor: alla med sina unika skäl och preferenser att kuta 42 kilometer. Det är som att frivilligt springa från Västervik till Edsbruk ungefär, vilket får det att verka om möjligt ännu knäppare. Knäppt eller inte, många kände sig kallade och solen sken, det danska ölet skummade på stadens alla uteserveringar och halva ”byen” hade gått man ur huse för att heja på längs med gatorna.
Själv hade jag varit frisk som en nötkärna hela våren och var nöjd med upplägget. Visst, jag hade kunnat träna mer, så är det ju alltid, men kvaliteten på löp-passen hade varit goda och förberedelserna gått som planerat. Det fanns med andra ord inget att skylla på.
I detta, och många andra maratonlopp, kan man genomföra sitt lopp genom att följa några ballonger med ens tänkta sluttid på. Ballongerna springer inte, men det gör den disciplinerade farthållaren under dem, och följer man bara en sådan hela vägen garanteras man jämn fart och tiden på ballongen. På tåget över sundet träffade jag en trevlig kille som gav mig rådet att inte ligga alltför tätt bakom ballongerna. Han ansåg det var stressande att jaga ballonger i 42 kilometer. Rådet verkade förnuftigt.
Eftersom min plan var att stappla i mål runt 3.20, ställde jag mig således hundra meter framför ett dussin ballonger med dessa siffror på. Men vi människor reagerar så olika på stress. Efter några kilometer märkte jag att det inte är någon hit att bli jagad av färgglada ballonger heller. Så för att skaka av mig detta skenande barnkalas la jag i en växel till och efter en mil var de ur min åsyn.
Men då dök nästa stressfaktor upp. I min iver att lägga 3.20-ballongerna bakom mig hade jag drivit upp ett sådant vansinnighetstempo att 3.10-ballongerna nu skymtade i gatuhorisonten. Min instinkt där och då var: Jag måste dit! Så jag ökade. Vid 15 kilometer var jag nästan i kapp och vid 18 började mitt högra knä att bråka. Smärtan eskalerade och vid 23 kilometer var det dags att kliva av.
Min kropp var med mig till Köpenhamn, men huvudet hade jag lämnat kvar i Malmö.