Kolla bara på bilderna gott folk. Jag såg jäkligt bra ut. Alltså, inte utseendemässigt - eller det gjorde jag förhoppningsvis också - utan rent fotbollsmässigt. Jag fick låna en träningströja av VFF och ett par robusta målvaktshandskar. Det kryddade jag med mina svarta mjukisbyxor. Vips, så utstrålade jag lika mycket pondus som Mattias Asper, mannen som har gett mjukisbyxorna ett ansikte i Fotbollssverige under sin långa karriär. Jag: redo att leverera. Jag: såg ut som en bra, duktig, kompetent målvakt. Jag: fylld av positiva tankar när jag joggade ut på planen.
Hur det gick på träningen? Sådär. Jag kunde konstatera direkt att jag inte är någon Pepe Reina eller Iker Cassillas. Ja, inte ens någon Pa Dembo Tourray.
Det var svårare än jag trodde och stundtals hade jag inte bara tvättsåpa på handskarna utan även på hela kroppen. Jag hann dock med ett par (enligt mig) snygga nedtagningar och utkast, samt en kapning av kommunens skyttekung Magnus Karlsson. Mer om det senare.
Träningen började med en lätt uppvärmning följt av några benövningar som jag inte kom underfund med vad de kallades. Vi spelare - jag såg mig själv som en viktig kugge i VFF - sprang på rad och skulle göra något med benen samtidigt som vi joggade. Jag hade problem med motoriken och hade jag varit en riktig målvakt på provspel hade de nog undrat vad det var frågan om.
Efter detta följde individuell träning för oss burväktare. Förutom mig var det Andreas Strand, Albin Liffner och Martin Jansson. Tre mycket duktiga målvakter. Assisterande tränaren Tom Pettersson körde några övningar med oss som såg ut att vara riktigt roliga. Det var de - men också riktigt jobbiga. Visst, att jag blev helt slut beror på att min kondition inte är på topp. Jag har nämligen inte löpt en meter sedan Karhu Run - tappade suget då jag inte hade någon tävling att blicka fram emot. Att mina rygg- och magmuskler lämnar mycket i övrigt att önska gjorde inte saken lättare.
Då var det då dags. För matchspel. Det jag hade sett fram emot. Nu: Kenny Wiis skulle visa sin klass. Jag var faktiskt briljant som fotbollsmålvakt under en gympalektion på högstadiet. Hade det som sköna minnesbilder. Fast det här: en helt annan nivå. I stället för ett gäng hormonstinna 15-åringar var det ett, för att vara division IV, mycket seriöst lag. Tempot var högt. Passningarna precisa. Och avsluten vassa - tyckte jag i alla fall.
Jag släppte in betydligt fler mål än jag tog. Så klart. En hyfsad räddning fick jag göra. Det jag minns klart starkast är dock när jag för en sekund trodde att jag hade skadat VFF-nyförvärvet Magnus Karlsson. En djupledsboll slogs, jag tog ett snabbt beslut att avvärja direkt, Magnus sprang mot bollen. Jag hann ta bollen precis innan honom, men gled iväg lite med benen vilket gjorde att jag kapade honom. Han tog sig för knät, men som tur är var det inget allvarligt.
Tänk er själva rubriken: "VT-sporten skadade Magnus Karlsson". Hade varit trist. Men samtidigt stor humor.
Nåväl, jag kan konstatera att rollen som fotbollsmålvakt är rolig. Och riktigt svår. Hur det hade gått för VFF med mig i målet under hela säsongen? De hade nog åkt ur.