"Du får kanske ta på dig ett par extra tröjor i stället" fick jag höra. Känslan: oro. Känslan: negativ. Framtidsutsikter: smärta. Skulle jag beträda isen - och stoppa stenhårda bandybollar i full fart - utan skydd för magen? Inget jag direkt har drömt om sedan barnsben. Men visst, jag hade gjort det ändå.
Då - i grevens tid - kom materialförvaltaren Jonas Juthe. Han hade hittat en magplatta. Vilken frälsare. Jag har nog inte varit så lättad sedan jag klarade uppkörningen och fixade körkortet för tre år sedan (en liten överdrift, men ni förstår poängen).
Nu kunde inget hindra mig. Kenny Wiis, Sveriges mest mångsidige målvakt, var på gång. Det här skulle bli synnerligen intressant.
De har inte sagt det öppet - men Västerviks FF, Westerviks IBK och Västerviks IK är enligt uppgifter på stan intresserade av mina tjänster. Fullt förståeligt. Nu var det hög tid att leverera på Tjustvallen. Och skaffa mig ett bra förhandlingsläge, samt ha fyra intressanta alternativ att välja på.
Efter en uppvärmning där assisterande tränaren Dan-Inge Johansson sköt vanliga skott och jag insåg att bollen kom i en rasande fart när de verkligen drog till, körde vi igång med övningarna.
Utespelarna tränade på allt möjligt: passningsspel, skridskoåkning, lyror, ja allt som är viktigt i bandybranschen. Skott? Absolut, varje sekvens slutade med att en spelare avlossade bössan mot mål.
Där stod jag. Ruskigt fokuserad på uppgiften. Jag kunde snabbt konstatera en sak: oj, vad chanslös jag var när spelarna sköt i kryssen och längs isen precis innanför stolproten. Klart att jag visste att målet var stort, men jag gjorde ett antal felbedömningar. Plus att jag inte är kvick som en uppretad kobra direkt.
Skotträdd var jag inte ett dugg faktiskt. Jag: härdad. Fast när spelarna kom bara två meter närmare målet än vanligt och pangade till - då var jag inte så kaxig.
Jag räddade ett par skott. Några med tur. Några med lite skicklighet som gjorde att jag var nästan löjligt nöjd inombords. I tankarna: Daniel Kjörling och Andreas Bergwall.
Smärtan då? Det jag fruktade mest. VFF:s tränare Thomas Carlsson sa att det skulle göra svinont. Tjust Bandys tränare Johan Strömberg sa att de inte tog något ansvar för eventuella skador. Givetvis med en skämtsam ton. Ändå: var förberedd på en viss plåga.
Gott folk, det gjorde inte så jäkla ont. Eller visst, jag fick ett par skott på över- och underarmen, där man är oskyddad. Det kändes inte som massage. Det gjorde skitont om jag ska tala klarspråk. Däremot kändes skotten som tog på magen och bröstet i stort sett ingenting. Och de som jag motade med de behagliga handskarna sved bara till en aning. Bra besked. Faktum är att jag bara fick ett blåmärke efteråt - på handleden.
En bit in på träningen ville lagkaptenen Ronnie Polgar Gegerfeldt lägga en straff på mig. Kör på, sa jag. Jag anade att han skulle lägga den högt i något hörn, så jag förberedde mig på att chansa på något av hörnen. Ronnie laddade bössan, sköt, och jag hann knappt reagera innan bollen tog på ett centralt område på min kropp. Inte alls där jag hade förväntat mig.
Tack suspensoaren säger jag i alla fall. Utan den hade jag nog fått skippa mina planer på tre barn i framtiden. Det kändes inte heller som massage om jag säger så - men jag räddade - vilket var det viktigaste.
Under slutet av träningen i Gamleby blev det matchspel. Jag delade på uppgiften i mitt lags mål med Kasper Nilsson, en av två målvakter i Tjust Bandy. Ja, vi höll nollan hela matchen. Vi var täta. Jag hade väl inte jättemycket att göra. Men svarade för en magisk räddning.
Kristian Weineholm hade bra fart och kom fri. Han sköt ett skott i maghöjd till höger om mig. Alla, inklusive mig själv, trodde att det skulle bli mål. Då - på en nanosekund - sprattlade jag till och fick ut handen. Jag stötte ut bollen en decimeter utanför stolpen. Känslan: fantastisk. Weineholm gjorde tre pytsar i Tjusts match mot Jönköping i förra helgen. Nu mötte han sin överman. Träningens höjdpunkt för min del.
Summa summarum: (för övrigt ett av Johan Strömbergs favoritutryck): att vara målvakt i bandy är kolossalt roligt. Dessutom väldigt utmanande och framför allt svårt. Jag får dock inse en sak: jag lär inte få vakta målet under en SM-final på Studenternas för Villa-Lidköping eller Sandviken.