Nu är det avklarat. 400 meters simning, två mils cykling och fem kilometers löpning.
Jag har genomfört ett triathlon.
Det var inte lika jobbigt som jag trodde det skulle vara, det var jobbigare.
Det var dags att ta på sig badmössan och gå ner till Fiskarehamnen där vi skulle vi hoppa i det kalla vattnet och simma ut 100 meter till den yttersta piren och vattentrampa i väntan på signalen. Badkruka som jag är hade jag hellre hoppat i på startskottet och börjat simma direkt för att spendera så lite tid som möjligt i havet.
Tutan ljöd och jag inledde mitt bröstsim. ”Heja Malin” hördes lite här och var, och det var otroligt tacksamt och upplyftande. Med simglasögonen på tog det ett tag innan jag såg någon annan bredvid mig och jag hann tänka att: ”Herre Gud, tänk om jag leder”.
Men så kom frisimmarna.
Jag började känna av armarna och nacken, och fick kämpa en del för att inte få en massa vatten i munnen. Då skrek min man: ”Kör, du ligger bra till”.
Att ta sig upp för stegen var inte det lättaste då benen kändes tunga och armarna var lite skakiga. I växlingsområdet tog jag på mig strumpor, skor, hjälm och bytte linne. I min hets råkade jag ta på mig linnet lite för bryskt så tre av fyra säkerhetsnålar på nummerlappen lossnade. Det tog sin lilla tid att sätta tillbaka.
Väl på cykeln tyckte jag att den tyngsta växeln (åttan) kändes väldigt lätt. Jag trampade som en galning och ändå susade den ena deltagaren efter den andra förbi mig. Jag var sist helt plötsligt och såg inte ens röken av de framför.
Att börja springa efter att jag hade cyklat som en tok i två mil var riktigt tungt. Benen kändes som cement och jag undrade hur jag skulle orka fem kilometer.
Men jag trippade fram med små steg och hade som mål att inte stanna och gå.
Vid Slottsruinen fick jag håll, men såg samtidigt två tjejer framför mig som hade problem med löpningen. Jag bet ihop, lyckades ta mig förbi och springa ifrån.
Inne på upploppet applåderades och jublades det för fullt, men jag hade ju ett helt varv kvar.
Till slut passerade jag mållinjen och slutade på 20:e plats. Jag hade tagit mig runt. Jag var lycklig.
Men tävlingsmänniska som jag är kunde jag inte släppa cyklingen. Jag ringde mamma och beklagade mig över cykeln jag lånat av henne. Då berättade hon att det finns växlar på vänstra sidan av styret också, alltså 24 växlar totalt.
Knäckande.
Jag måste därmed ställa upp nästa år igen!