Sara har alltid varit ganska lång och smal. På grund av längden blev hon i årskurs sex kallad för elefanten och klumpen då hon var längst av alla tjejer i klassen. Dessa glåpord fick Sara att vilja bli mindre och hon slutade att äta ordentligt och började i stället att träna hysteriskt. Detta höll i sig under hela högstadiet.
- Självförtroendet var ju inte det bästa i sjuan, åttan och nian. Jag började smyga med maten och göra olika övningar inne på mitt rum. Jag minns att jag gick så kallad rumpgång på heltäckningsmattan hemma så att jag blev alldeles skinnflådd. Jag satte på hög musik och joggade på stället så att det inte skulle höras, minns Sara.
Efter att ha svimmat i skolan och fått besöka skolsköterskan titt som tätt ringde de hem.
- I samma veva såg min mamma mig naken för första gången på länge och då blev det en jäkla karusell, berättar Sara vars 171 centimeter då endast vägde 40 kilo.
- Jag blev inlagd på sjukhus i en hel månad. Det var strikta rutiner. Jag hade nog dropp i början, sen var jag tvungen att sitta still i 40 minuter efter maten och toalettbesöken var bevakade. Det var ett riktigt tråkigt liv där inne på sjukhuset. Men värst av allt var ändå samtalen med psykologen.
Varför då?
- För att psykologen enbart relaterade min anorexia till att det berodde på familjeproblem och jag har aldrig haft några som helst problem hemma.
Wilmas ät- och träningsstörningar började på gymnasiet i stället. Det var samma sak där, att en kille sa att hon hade blivit rund om rumpan.
- Jag blev kroppsfixerad och började träna tre timmar om dagen varje dag samtidigt som jag bara drack vatten och åt några morötter. Jag ställde klockan och tränade innan skolan. I början gick det bra då kroppen tog av reserverna, men sen blev jag snabbt orkeslös.
Wilma var tvungen att börja äta mer, men startade med att stoppa fingrarna i halsen och kräkas då i stället.
- Jag fick bulimi fast jag inte hetsåt, utan det lilla jag åt var jag tvungen att få upp annars fick jag panik. Kalas tackade jag alltid nej till för att jag skulle slippa äta tårta och andra godsaker. Jag köpte till och med vätskedrivande piller, berättar hon och fortsätter:
- Efter ett tag började det synas på fingrarna att jag hade kräkts då det fräter på huden, och då började jag använda pennor och andra saker. Jag hade en galge hemma som fungerade bra.
Både Wilma och Sara blev av med mensen och blev väldigt frusna.
- Jag minns hur mycket hår det började växa på kroppen, som päls nästan. Jag fick raka ryggen exempelvis. Däremot tappade jag hår på huvudet och blev alldeles hålig, minns Sara.
- Vi inser ju nu i efterhand, när vi pratar om det, hur sjukt det var och är båda glada över att vi kom ur det och lever normala, aktiva och friska liv i dag. Men vi plågas givetvis med alla unga tjejer, och även killar, som just nu går igenom samma lidande.
Hur kom ni ur det?
- Minns inte exakt, det var ju en lång process. Men mycket stöttning hemifrån och i skolan, och att man blev lite äldre och kom till insikt om vad man höll på med. Det tog några år innan man var helt okej och det var inte smärtfritt. Men framförallt var det familjens stöd som hjälpte.
Inom kort invigs ätstödsenheten i Västervik dit man kan vända sig för att få hjälp (se sidan 7 i dagens VT).
Wilma och Sara har valt att vara anonyma och heter egentligen något annat.