Mitt livs första riktiga boulematch slutade med seger.
Som tävlingsmänniska: klart det var förbannat skönt.
Men handen på hjärtat: jag hade ingen direkt avgörande roll, det skötte Stephane Zaklada.
Här följer en kort resumé av matchen.
Nästan omgående när jag anlände till Överums fina och rymliga inomhushall för boule, beläget i en byggnad som förr tillhörde bruket, kom föreningens ordförande Ingemar Karlsson och bjöd bestämt in mig till att spela en match, att känna på det.
Givetvis tackade jag ja.
En dubbel väntade. Jag fick äran att spela med Stephane Zaklada, föreningens stjärna. Vi ställdes mot den rutinerade och skickliga duon Ola Larsson och Fritz Steinkircher.
Jag fick rollen som läggare, kändes rimligt. Stephane fick rollen som skytt, kändes fullständigt självklart.
Matchen – som avgjordes när ett lag kom först till 13 poäng – drog igång.
Jag: laddad. Försökte hitta rätt position. Böjde knäna i vad som kändes rätt. Försökte hitta rätt balans mellan låga och höga kast för att – vilket var min uppgift – komma så nära lillen som det bara går.
Vissa av mina kast: totalt misslyckade.
Vissa av mina kast: faktiskt rätt bra. Jag fick beröm flera gånger. Visst, de ville vara snälla, men jag lovar, mitt bästa kast lade sig bara fem-sex centimeter från lillen. Det är klass. Lite bollkänsla har jag allt.
Och de gånger då jag floppade – då klev Stephane in och sköt iväg motståndarnas klot, så vi fick välbehövliga poäng.
Faktum är att jag blev ruskigt imponerad av Stephane. Han träffade 80 procent av sina skott perfekt. Och detta på ett avstånd av uppskattningsvis sex meter utan att hans klot rullade på marken innan det slog iväg det andra stackars klotet.
Jag förstår att han är bland de 20 bästa i Sverige.
Slutresultatet då?
Jo tack, jag och Stephane vann med 13–9 efter en stark slutspurt.
Jag är därmed obesegrad i hela mitt liv.
Men frågan är hur jag skulle klara mig utan Stephane.