När jag var 12 år mötte Tallbodaskolan Hjulsbroskolan i Linköpings skolbasket. Hjulsbro fullständigt körde över Tallboda och vann med 106–2. Jag spelade i det förlorande laget och var inte i närheten av att göra poäng. Men där och då insåg jag att basket, det verkade jätteroligt.
Så jag berättade för min golftokige far att jag ville lägga undan det dyra golfsetet och köpa en orange plastboll i stället. Det beskedet mottogs väl inte med glädjeskutt, men han såg passionen i mina ögon och bokade tid i en liten gymnastiksal, knappt större än vårt vardagsrum. Där nötte vi layups, eller tvåtaktare som min pappa kallade det, ända tills jag hade lärt mig. Sen var det dags att ensam ge mig iväg till Vasahallen inne i Linköping och delta på min allra första träning med flickor -79.
Det var starten på en 18 år lång basketkarriär, blandad med både fantastiska höjdpunkter och svidande förluster.
Jag hade turen att få vara med och vinna stora turneringar som exempelvis Casio Cup, ungefär som fotbollens Gothia Cup men i ett mycket mindre format. Jag fick representera Sverige i både junior- och U20-landslag. Jag spelade high school-basket i Kanada med både ett pojklag och ett flicklag där jag med tjejerna vann det stora mästerskapet i British Columbia. Det ledde till en basketresa till olika turneringar runtom i USA, vilket i sig ledde till ett basketstipendium på Weber State University. Proffskarriären fortsatte sen i norra Spanien och i Norrköping Dolphins.
Men allra störst var det att ta en plats i det svenska A-landslaget och stå där och sjunga Sveriges nationalsång med Belfrage skrivet på ryggen. Då visste jag att min far inte ångrade en sekund längre att jag kastade bort golftalangen. Och avsaknaden efter ett SM-guld gjorde helt plötsligt inte så mycket.
Nu, fyra år efter min sista basketmatch, får jag se vårt nuvarande damlandslag spela EM på tv. Många anar inte hur stort det är.
Om jag inte har spelat tillsammans med så har jag spelat emot varenda en i laget, och som vi har kämpat varje år med dessa EM-kval och förkval till EM hit och dit. Nu är Sverige där och vilken basket man har bjudit på. Tjejerna slutade sjua och har satt Sverige på basketkartan.
Att vi sen var taskigt nära att ta oss både till semifinal och kvalificera oss till VM är för mycket för att sätta ord på. Om jag var VM-arrangör hade jag bjudit in denna färgklick till landslag. Det gick ju faktiskt inte ens att spela på vissa av Sveriges matcher då de flesta trodde att de andra lagen skulle köra över Sverige, vilket gav alldeles för låga odds på motståndarna. Men i stället har man motbevisat en hel basketvärld genom att ha knäppt förra Europamästarinnorna från Ryssland på näsan och ha varit en och en halv minut ifrån att tysta ner OS-tvåan Frankrike.
Nu vet alla att Sverige kan spela basket, och bra dessutom. Jag har suttit rörd framför tv:n med tårarna rinnandes nerför kinderna.
Jag är stolt över att vara en del av svensk basket.