Nästa säsong, då jäklar kanske vi vinner ligan.
Så tänkte jag varje augusti för sex-sju år sedan.
Nästa säsong, då jäklar kanske vi kniper en Champions League-plats.
Så har jag tänkt varje augusti de senaste fyra åren.
Alla som har någorlunda koll på Premier League i synnerhet, och Liverpool i allmänhet, vet att det har gått...så där.
Trenden har inte varit ljus för fina Liverpool FC. Det har varit oerhört tufft – ja, snudd på knäckande – att sympatisera med det röda laget från nordvästra England.
Och förra säsongen kom vi till och med bakom lillebror Everton i tabellen. Något som inte hänt sedan 2004/2005, och då vann vi ju en annan stor turnering vilket gjorde det klart mer hanterbart, ja det gjorde inte ett smack.
Placeringarna de senaste fyra säsongerna är en bitter läsning: 7–6–8–7. Det är inte acceptabelt. Där ska inte Liverpool vara. De platserna är vigda åt lag som West Ham, Aston Villa, Newcastle och just Everton för att nämna några. Sådan är naturlagen.
Nu visar kalendern augusti igen. Premier League är i antågande. Och jag – i likhet med alla andra Liverpoolsupportrar– har ännu en gång byggt upp stora förhoppningar.
Allt är som vanligt med andra ord.
Vad kan vi förvänta oss av Brendan Rodgers manskap 2013/2014? Ja, att komma topp tre blir nästintill omöjligt. Oddset på att Manchester City, Manchester United och Chelsea lägger beslag på de platserna ligger runt 1,30. Tråkigt men sant.
Men topp tre – även om man självklart alltid hoppas – är inte Liverpools primära mål. Det är fjärdeplatsen – denna magiska placering som ger den sista biljetten till Champions League. Det är där Liverpool ska hamna för att få in mer pengar, bygga en bra grund och bli ett attraktivare alternativ när toppspelare väljer klubbadress. På så vis kan klubben jobba sig uppåt och börja slåss om ligatiteln igen.
För mig är det Premier League-titeln som är den stora drömmen. Jag väljer det före seger i Champions League alla dagar i veckan. Det vore helt fantastiskt – snudd på overkligt – att få se pokalen lyftas på Anfield. Helst av Steven Gerrard, men tyvärr hinner han nog inte uppleva det under sin aktiva karriär.
I sommarens transferfönster har Rodgers gjort mycket rätt. Floppspelare som Andy Carroll, Stewart Downing och Jonjo Shelvey har skeppats iväg. Jag tycker även att det var helt riktigt att låta Pepe Reina dra till Napoli.
Nyförvärven då? Namn som Iago Aspas och Luis Alberto tyder på att Liverpool inte är lika heta på marknaden längre. Jag är lite skeptiskt till om de lyckas i Premier League, men har mer än gärna fel. Kolo Touré – som lär få en nytändning – och Simon Mignolet (känns klart fräschare än Reina) tror jag mer på.
Låt oss heller inte glömma att transferfönstret är öppet i drygt två veckor till. Mycket kan, och kommer, att hända.
Det är ändå i en januarivärvning som jag sätter störst tilltro till: Philippe Coutinho.
Att inte nämna Luis Suarez är ofrånkomligt. Jag är extremt kluven i den frågan. Å ena sidan känns det aldrig bra att behålla en spelare som vill lämna. Å andra sidan är Suarez en förbannat bra spelare. Å tredje sidan har hen betett sig väldigt illa gentemot klubben. Å fjärde sidan lär det vara glömt om han gör tre-fyra mål på sina fem första matcher när avstängningen är hävd.
En försäljning till Arsenal finns inte på kartan, det vore den värsta klubben att sälja till. En försäljning till exempelvis Real Madrid är tämligen logiskt, om de nu kommer med ett bud. Soppan kommer att fortsätta, vi får se vad som händer helt enkelt.
Premier League inleds på lördag. Liverpool möter Stoke hemma i den tidiga matchen, 13:45. Vid vinst – och det ska det bara bli, fjolårets 0–0 hemma mot Stoke då jag var otroligt frustrerad från min läktarplats på Anfield får inte upprepas – kommer Liverpool att toppa ligan i åtminstone ett par timmar.
Det är alltid något.
I år ska vi ha den där jäkla fjärdeplatsen.