Vecka 29 varje sommar spenderade jag förr med familjen i en husvagn, oftast i Köpingsvik på Öland. Långa dagar på stranden och grillmiddagar på kvällarna. Låter helt okej? Visst var det så, men det fanns ett problem. Varenda förbannade år så missade jag Ostkustens Pärla.
I juni varje år hade jag fått en försmak av hur rolig en tennisvecka kan vara. Då åker Westerviks TK med alla tävlingsungdomar till Båstads juniorturnering. I ett hus ute på landet, kallat "Toboda", bodde vi ett stort gäng tennisungdomar, och så tränare Per Lager så klart. Det var otroligt kul, trots att det oftast inte gick så bra för oss. Ingen annanstans har jag upplevt sådan lagkänsla och gemenskap, trots att vi tävlade individuellt. Inte lustigt att det smärtade att missa årets höjdpunkt för många, Ostkustens Pärla på hemmaplan.
Nu får jag istället uppleva det för andra året som sportreporter (förra gången var under mitt sommarvikariat 2010). Det är inte fy skam det heller. Tvärtom snarare, något roligare finns inte att följa under sommarhalvåret för en skrivsugen vikarie. Känslan är speciell borta vid tennisbanorna på Bökensved (och i Gamleby, det får man inte glömma!), kanske har det att göra med att turneringen pågår så länge. Man växer liksom in i turneringen och gemenskapen på något sätt. Dessutom har mina företrädares reportage från Ostkustens Pärla sannolikt fått mig att bli sportjournalist. Det var något alldeles speciellt med de reportagen. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag varje år fascinerades – och imponerades – av Albin Wibergs, och senare Rikard Ekholms, briljanta texter från "Pärlan" i VT-sporten. Trots att jag läste allt annat i tidningarna de somrarna så är det just texterna från Ostkustens Pärla jag kommer ihåg. Kanske var just de reportagen något alldeles extra, eller så insåg jag då vad jag hade missat den där sommarveckan i mitten av juli. Husvagnssemestern kom ju i vägen. Det ska jag ta igen nu.