Sju, det känns fortfarande bra. Åtta, helt okej. Nio, nä, nu tar det emot. Tio, satan vad tungt. Elva, kämpa nu Kenny, efter den här är det bara en kvar. Tolv, nej jag orkar inte denna, musklerna känns som välkokt spaghetti.
Det är en ständig jakt på tolvan. Det magiska numret. Åtminstone för mig. På gymmet.
Att orka tolv repetitioner är det givna målet på alla maskiner. Klarar jag den bedriften tre gånger i rad på en maskin belönar jag – eller bestraffar, det beror på hur man ser det – mig själv med att höja vikten till nästa gång.
När jag lyckas: stor glädje, lite av ett rus. Känner mig som Karl-Alfred efter en portion spenat.
När jag misslyckas: irritation, frustration, följt av en tyst svordom för mig själv.
Så har det varit för mig sedan i slutet av september. Och jag gillar det skarpt.
Att jag skulle tycka om att "gymma" så pass mycket som jag gör – det kunde jag inte tro innan jag genomförde mitt första seriösa gympass i livet den där höstdagen.
Än mindre när jag dagen efter hade den värsta träningsvärken sedan...nej, jag har aldrig upplevt något liknande.
Anledningen till att jag började: jag ville testa något nytt. I grunden – även om jag floppade fatalt i Karhu Run i somras – är jag nog mer skapt för löpning. Men eftersom löpband är dödstråkigt och att jag inte gärna springer utomhus under det kalla halvåret, så letade jag efter en annan träningsform. För att hålla igång kroppen bredvid min eminenta bordtenniskarriär.
Gym passade bra. Jag gillar att utmana mig själv. Och eftersom jag aldrig har varit stark – vilket är helt naturligt eftersom jag aldrig har tränat styrka – lockade det att se vad jag kunde göra på den fronten.
Jag har – med bara några få undantag – legat konsekvent på tre pass i veckan. En lagom nivå, tycker jag. Vissa dagar går det lättare, vissa är tyngre, men jag har hela tiden gjort mitt bästa och kämpat på. Efter varje träning har jag druckit min proteindryck med blåbärsmak, den smakar helt okej faktiskt.
Har jag då blivit starkare? Absolut – annars hade jag varit knäckt vid det här laget.
Jag orkar fler armhävningar än tidigare. Jag känner mig allmänt solidare i hela kroppen. Och jag har gått upp tre kilo, låt oss säga att det är enbart muskler.
Nu är det inte så att jag har blivit en gigant som vissa gymbesökare är – hur mycket slit och sträng kost har de gått igenom? – men det vill jag heller inte bli.
Min överkropp är dock större, något som både min flickvän och pappa har noterat till mina stora belåtenhet.
Kalkylen är att köra för fullt till mars-april. Då drar löpsäsongen på Karstorp igång på allvar för min del. Om jag nu inte blir än mer fast i gymmandet.
Jag avslutar med en klyscha: den som lever får se.