VT träffar honom på ett kafé på Östermalm för ett samtal om hur allt började hemma i Gamleby, om den långa och framgångsrika karriären - och om livet vid sidan av bandyn.
Stefan Erixon kommer på cykel till kaféet där vi stämt möte, han har sin arbetsplats strax intill på Östermalms polisstation. Bostaden finns dock inte här utan, givetvis, i Hammarby Sjöstad. Stockholm är hemma för familjen sedan många år. Men banden till Gamleby finns kvar, där finns mamma och pappa, och en del gamla kompisar.
Och det var där den unge Stefan först visade sig ha spetskvalitet som idrottare.
- Jag ägnade mig åt löpning och längdskidåkning och lagidrotterna i Gamleby var ju bandy och fotboll.
Ibland kom han hem efter ett längdlopp på skidor för att så snabbt byta om och spela bandymatch. Men faktum är att Stefan lika gärna kunde ha blivit fotbollsspelare. Han var ytterst nära att komma med till elitlägret i Halmstad, men valdes bort som sista kille.
- Det är små marginaler, visst blev jag lite förbannad då. Samtidigt kom jag med i pojklandslaget i bandy, så då satsade jag på bandy i stället, berättar han.
Kan han ibland tänka att OM han hade kommit med på det lägret så hade han blivit landslagsman i fotboll i stället och kanske proffs i Italien och tjänat ännu mer pengar?
- Nej, inte så, jag har ju fått vara med om så oerhört mycket genom bandyn, ler han.
Det har han onekligen: Fyra VM-guld, lika många VM-silver och ett SM-guld. Proffsspel i Ryssland. 96 A-landskamper. Ett World Cup-guld.
Efter Gamleby kom han som 18-åring till IFK Motala, då ett av topplagen. Gjorde lumpen vid närliggande Kvarn och passade på att plugga till civilekonom vid Linköpings Universitet. I sex år blev han kvar i Motala.
- Jag fick vänner för livet där, absolut. Men det kändes naturligt att sedan komma till Hammarby och Stockholm, här fanns redan brorsan med sin familj och många kompisar, säger Stefan.
Det var också i Stockholm han träffade sambon Anna, som kommer från en "bandyfamilj". Hon har själv spelat i landslaget och svärfar Leif Klingborg har varit förbundskapten.
Nu är Anna hemma med Folke som föddes i april i år och därhemma finns redan Ebbe som är född 2009.
- Han brukar vara med på matcherna på Zinkensdamm, även om han mest leker i snöhögen bakom planen, men han gillar att hänga med in i omklädningsrummet.
2004 började Stefan Erixon på Polishögskolan och hann jobba ett år som polis när han fick ett erbjudande om att bli proffs i ryska Zorkij. Då hade han redan tackat nej till bandyspel i Ryssland en gång.
- Jo, det var ett riktigt äventyr. Det hände att vi flög i tio timmar för att spela en match. Och jag är inte förvånad över det som hände Stefan Liv, flygsäkerheten var verkligen dålig, berättar han.
Men de bodde bra utanför Moskva, de var fyra svenskar i laget och tränaren talade också svenska. Så mycket ryska lärde Stefan sig inte, något han kan ångra lite i dag.
När finanskrisen slog till tog äventyret slut. Stefan hade ett halvår kvar på kontraktet när svenskarna plötsligt blev inkallade till klubbledningen som meddelade att man inte hade råd att ha dem kvar.
Men i Stockholm väntade Hammarby, och Stefan och Anna kom hem lite rikare på upplevelser - och med en sparad slant. Det blev en lyckad återkomst. Våren 2010 fick ju Bajen det hett efterlängtade SM-guldet, efter sju finaler.
Nu jobbar Stefan Erixon halvtid som kriminalpolis. Han räknar med att kunna hålla på med bandy på den här nivån ett par år till.
Så låser han upp sin cykel, nu ska han hoja iväg från Östermalm hem till Hammarby.
- Det är träningsfri kväll, den enda i veckan, så då hinner jag umgås med familjen, annars sover ju barnen när jag kommer hem, säger han.
Får han lyfta SM-bucklan i Uppsala i mars är det nog ändå värt allt slit och alla uppoffringar.