Jag åkte till Ukraina och Kiev med extremt höga förväntningar. När jag åkte hem hade de infriats med råge.
Utan att överdriva det minsta: att få vara med om ett fotbolls-EM på plats var bland det absolut häftigaste jag har upplevt.
Vilken stämning, vilken gemenskap, vilket galet tryck.
Jag - och mina tre resekamrater Jesper, Alexander och Filip - landade i Kiev och beställde in (eller nja, vi blev lite påtvingade) en taxi som skulle ta oss till Camp Sweden.
Det gav oss en pangstart på äventyret. Taxichauffören som inte kunde ett smack engelska körde i 140-150 kilometer i timmen i den stundtals hårdföra Kiev-trafiken.
En viss oro spreds kanske, men taxichauffören, han såg lite ut som en Vladimir, visade stor rutin vid ratten och vi var framme snabbt och i gott skick.
Camp Sweden - som det har stått mycket negativt om i media - var förvisso ingen höjdarcamping, men det fungerade helt okej att sova där. Att tältet blev blött på insidan efter första nattens regn kanske inte var något drömscenario, men det kunde vi liksom leva med.
Speciellt med tanke hur hela dagen var när Sverige mötte England.
Något vi märkte snabbt: antalet svenskar i Kiev var enormt. De svenska fansen fullkomligt ägde staden. Klart vi trivdes.
Ännu bättre blev det när vi genom en överraskande okomplicerad färd genom tunnelbanan kom fram till svenskarna samlingsplats.
Där dracks det öl, där dansades det och där sjöngs det - i sju-åtta timmar innan match. Här snackar vi uppladdning till max.
Fast det häftigaste av allt innan matchen var utan tvekan när alla svenska supportrar samlades på ett torg och gick i en parad genom hela Kiev till matcharenan samtidigt som vi sjöng. Skapligt klimax.
Tänk er själva: 20 000 människor i svenska matchtröjor marscherar tillsammans och har alla samma mål - skapa god stämning och ta tre poäng mot England. Mäktigt är ordet.
De vanligaste ramsorna: "Stå upp, vi är gul och blå", "Vi är svenska fans allihopa" och "Sverige, Sverige, Sverige".
Vi snabbspolar lite. Till Olympiastadion i Kiev, med en publikkapacitet på 70 000. 64 640 av stolarna var fyllda. En kvart innan match.
Till höger om mig: ett gult hav.
Till vänster om mig: ett gult hav.
Det blir knappast bättre än så.
Nu vet alla att Sverige tyvärr förlorade med 2-3. Sjukt tråkigt givetvis.
För när Olof Mellberg av alla människor satte dit 2-1 till Sverige trodde jag på seger.
Det kändes verkligen så. Nu vinner Sverige resten. Nu tar vi EM-guld. Mellberg vinner skytteligan.
Okej, de två sista trodde jag väl inte på.
Men ändå: jag mådde förbaskat bra trots att halsen blev alltmer hes.
Jag sammanfattar ändå vistelsen i Kiev som enda stor succé. Även om Sverige torskade återigen fick jag se en bra match med fem mål. Och Sverige knep helt klart en medalj i publikligan. Man kan inte få allt här i livet.
Jag fick definitivt mersmak på att uppleva ett mästerskap på plats.
Någon som är sugen på Brasilien-VM 2014?
Då tar vi guld - både på planen och läktaren.