Tycker ni att livet för VIK- och Tjust Bandy-spelarna i division I stundtals är oglamoröst?
Jag med.
Men - och det kan inte nog betonas - en match i Weidermans Buss Arena (Kumla) eller Venhagsvallen (Målilla) är rena rama Champions League i jämförelse med hur det är i bordtennisens division III.
Och det är just det ämnet, spel på pingisens bakgård, som jag tänkte behanda i den här texten.
Lite bakgrund: jag började med bordtennis som sexåring. Fattade direkt tycke för sporten. Det var min grej.
Jag tränade mina tre pass i veckan. Tävlade varannan helg med seriematcher däremellan. Och så länge pokalskåpet fylldes på i lagom takt var jag nöjd.
Utan att skryta så vill jag påstå att jag faktiskt var ganska duktig för min ålder som ung och fräsch. Från när jag var tolv till 15 år var jag alltid med på Smålandsrakningen, jag var väl runt tionde bäst i Småland i min ålder.
Min "satsning" slutade dock i och med att jag flyttade till Holsbybrunn utanför Vetlanda efter gymnasiet. Där började jag på journalistlinjen på Ädelfors folkhögskola och lade grunden till mitt nuvarande jobb på Västerviks-Tidningen.
Jag hann bara med någon träning i veckan med Vetlanda BTK och lirade både division II och division IV-pingis där nere. Och så har det varit sedan dess.
Slutsats: Ädelfors sabbade min pingiskarriär - men frälste min journalistkarriär. Jag köper det utan problem.
Aldrig att jag slutar med pingisen. Jag är beroende av tävlingsnerven som uppstår. Jag behöver känna glädjen och lättnaden efter en vinst, ilskan efter en förlust i skiljeset, nervositeten vid ställningen 9-9. Det är lite som en drog.
Förra säsongen vann i VBTK:s stolta A-lag division IV i stor stil. Vi mosade så gott som alla motståndare. Och tog klivet upp i trean - där vi enligt mig hör hemma.
Jag är från och med den här säsongen spelande lagledare i Västerviks BTK. Det är ett ganska, eller snarare, väldigt enkelt jobb. Mina uppgifter är i stort sett att ta ut laget en vecka innan matchen och att agera chaufför med min Toyota till Vaggeryd, Oskarshamn, Södra Vi, Bruzaholm och övriga metropoler vi lirar i.
Inte jättesexigt direkt. Men jag älskar det.
Division III Sydsvenska Nordöstra är en grymt skön serie. Den är perfekt för mig vilket bevisas av att jag har 9-6 i individuell singelkvot.
Spelar jag bra kan jag slå vem som helst. Spelar jag dåligt får jag stryk av vem som helst.
Pingistrean är fascinerande. Ett nyckelord jag kommer på: mångfald. Här finns alla möjliga typer av både människor och spelare.
Ena matchen kan jag möta en ambitiös, vältränad 16-åring med världens tempo som inte är nöjd förrän varje loop sitter stenhårt över hela bordet. Andra matchen kan jag möta en 54-årig krigare med lite för stor mage som spelar för att hålla igång utan krav på sig själv.
Jag placeras väl i ett fack någonstans mellan dessa ytterligheter.
Den gångna helgen, närmare bestämt i söndags, var VBTK i Vaggeryd för att spela ett seriesammandrag mot Bruzaholm respektive Skillingaryd.
Ungefär så här var dagen från min synvinkel: Uppstigning 06:38 (jag gillar udda tider). Frukost. Kontrollera så att favoritshortsen och pannbandet (viktigt!) var nedpackade. Hämta mina lagkamrater runt omkring i stan.
Strax innan 09:00 anlände vi till Vaggeryds Sporthall. Perfekt. Ingen stress då första matchen började 10:00. Eller sporthall och sporthall. Vi fick inte spela i den stora, fina hallen med läktare. Det var bara att ta trappan ner till källarlokalen. Sägas ska dock göras att det var en jäkligt fin källarvåning. Golvet var utomordentligt (ingen ironi).
Först mötte vi Bruzaholm. Jag låg under med 0-2 i set i min första match.
I huvudet: mörka tankar. Nu när jag ska skriva en krönika måste jag för tusan leverera. Tänk om jag inte vinner en enda match? Vore ytterst opassande.
Jag samlade mod. Hittade rätt. Vände på steken och vann följande set med 11-5, 11-5, 11-4. Inget snack alltså. Fick tre raka turbollar (kantboll eller nätrullare) vid ställningen 3-3 i avgörande sett. Njöt inombords. Ursäktade mig till motståndaren (praxis inom pingisen).
Andra matchen. Torskade första setet där med. Jag har ofta problem inledningvis. Måste vara en slowstarter. Kände mig dock lugn hela tiden. Vann med 3-1.
Tyvärr vann mina lagkamrater ingen av sina singelmatcher och efter två dubbelförluster åkte vi på en 2-8-förlust. Surt - men ganska väntat då vi saknade två tunga pjäser i form av Conny Carlsson och Joakim Wiklund.
En lång väntan till andra matchen. Inmundigade min matsäck i form av vitt bröd med bara smör, bananer och Loranga.
Äsch, jag orkar inte skriva något längre om andra matchen. Vi förlorade med 0-8. Utskåpade efter noter alltså. Skillingaryd var vassa, bättre än oss.
Storpubliken - med våra mått mätt - bestående av uppskattningsvis ett dussin personer levde sig in slagduellerna och gav Skillingaryd energi.
Jag spelade alltså 2-2 den gångna helgen. Helt okej, ännu ett bevis på att den här nivån är den rätta för mig. Normalt sett brukar det alltid bli fem-sex singelmatcher på ett sammandrag, men eftersom vi fick så rejält med spö blev det inte mer.
Tabelläget för oss är minst sagt prekärt just nu. Vi ligger sist och är enda laget utan seger (en oavgjord på sex matcher).
Fyra sammandrag återstår dock och vi ska göra allt för att fixa till det här och klara nytt kontrakt. Det bör gå. Det måste bara gå. Det kommer att gå.
Varför?
För att det är vi som är VBTK.
Och för att pingistrean är så förbaskat rolig.