Ja, jag var helt besatt av Martin Dahlins nickar, Kennet Anderssons målgest, Tomas Ravellis sköna stil i målet, Henrik Larssons rastaflätor, Tomas Brolins fantastiska anfallsspel, Anders Limpars, Stefan Schwarzs och Jonas Therns stabilitet på mittfältet, och de starka backarna Roland Nilsson, Joachim Björklund och Patrik Andersson.
Men det fanns en spelare som inte stack ut så mycket, men som man tog för givet skulle finnas där på mittfältet för att stoppa motståndarna och täcka upp bakom våra anfallare. Han var otroligt viktig för laget och fick bara inte bli sjuk eller skadad. Inte nog med att han satte en straff i bronsmatchen mot Rumänien, då jag fullkomligt skrek av lycka, han var ju överallt och slutade aldrig kämpa eller springa.
Inte heller när cancern stod för motståndet slutade han att kämpa. Och jag trodde, som många andra, att Klas även skulle besegra den här kampen.
Jag blev både chockad och väldigt ledsen när jag fick beskedet i går morse. Jag som trodde att han var på bättringsvägen, att ”bara” kroppen behövde återhämta sig från behandlingen, innan han skulle vara på benen igen.
Var det någon som skulle besegra denna vidriga sjukdom så var det ju Klas Ingesson.
Mitt första riktiga möte med denna härliga östgöte var för tio år sen hemma på hans gård utanför Ödeshög. Förutom några uppvisningsmatcher då och då handlade livet mer om skog och jakt än om fotboll.
Med prillan under läppen visade han mig runt. I en av stugorna han byggt fanns alla hans klubbtröjor upphängda på väggen och snedtaket. Det var en rejäl samling, och det märktes att Klas var stolt över dem.
Jag spelade basket då och ställde många frågor om livet som utlandsproffs. Han blev chockad när han hörde att vi i laget åt snabbmat ibland efter matcherna. I Italien hade de invägning varje vecka och hade man gått upp minsta lilla i vikt innebar det böter.
Många spelare fick öppna plånboken, men aldrig Klas.
”Varför slösa bort all hård träning genom att äta sådant som inte är bra för kroppen?” ”Om jag äter den där pommestallriken vet jag ju att någon av mina motspelare inte gör det, och då får han en liten fördel”.
Jag minns att jag skämdes och samtidigt hyste stor respekt för denna supermänniska. Jag ville vara som honom.
Inget lämnades åt slumpen. Klas Ingesson var alltid förberedd in i minsta detalj. Var det någon som jobbade hårt för den där landslagsplatsen till VM-laget 1994 så var det han. Exempelvis så skulle det inte förvåna mig om han som mittfältare hade tränat mer på straffar än anfallarna, och medan hela nationen satt på helspänn och höll hårt i tummarna, visste han säkert att han skulle sätta den.
”Jag har aldrig varit särskilt talangfull på fotboll, därför har jag fått kompensera på andra sätt”, sa han ödmjukt.
Sommaren efter min intervju med Klas Ingesson åkte jag till Spanien som basketproffs. Med mig hade jag hans ord om att ”det jag inte tränar på finns det en motspelare som gör”.
Klas Ingesson, du fattas oss. Tack för att du har berikat våra liv på så många sätt. Vila i frid.