Motiveringen för 2022 års stipendium lyder:
"Lars-Ove ”Lalla” Ohlsson har under flera decennier lagt ner sin själ och stort engagemang i Westerviks innebandyklubb och gett av sig själv genom sin härliga och varma personlighet, kunskap och brinnande intresse för idrotten. Hans sätt att bemöta och uppmuntra barn, ungdomar och A-lags-spelare till en personlig utveckling är underbar att stå på sidan om och se på. Att idrott ska vara skoj och välkomnande! ”Lalla” vågar vara en förebild och vågar säga till när både åskådare och deltagare uppför sig på ett sätt som inte tillhör idrottsvärlden och på sitt mjuka, humoristiska sätt lyfta och berömma ungdomar när de gör något bra på planen."
Det är en mottagare som känner sig hedrad och stolt över att ha tilldelats stipendiet.
– Jättehedrande och överraskande. När jag fick samtalet i tisdags efter speedwayen trodde jag att han skojade. Det känns stort, säger Lalla.
I motiveringen fokuseras det mest på hans värv inom Westerviks Innebandyklubb men som många vet har och är Lalla involverad i flera föreningar. Det är inte bara i samband med innebandy hans stämma hörs.
– Jag är föreningsmänniska från topp till tå. Jag älskar all idrott och gör man det så ser man till att vara med och bidra, det finns alltid något att göra i en förening och det kan aldrig finnas för mycket resurser.
Han säger att han har fått prioritera lite numera och det är speaker som är det huvudsakliga uppdraget nuförtiden.
– Nu är jag speaker för innebandymatcherna, handbollen och IFK Västerviks hemmamatcher. I IFK är jag också involverad i föreningen i fotbollssektionen, jag jobbar mest med matcharrangemang och sånt, det är där jag vill vara, vid folket.
Just IFK Västervik ligger honom varmt om hjärtat.
– Det är ett bra gäng som alltid har idéer. Jag gillar när föreningen vill något och det finns en röd tråd genom det man gör. I IFK finns det sektioner och många som bidrar, då blir inget betungande eller jobbigt.
Tidigare har han varit involverad i VFF men det var inget långvarigt och han har såklart åsikter om fotbollens status i kommunen.
– Först och främst måste vi försöka få kontinuitet i lagen. Det byts hejvilt numera; om det inte går bra där går jag dit. Klubbkänslan försvinner och har du inget hjärta i det du gör går det inte bra. Det har jag alltid försökt säga till de ungdomar som jag tränat eller träffat: "nu ska vi ha kul och nu spelar vi för klubbmärket".
– Men det är inte lätt idag. Det är svårt att få ungdomarna att fortsätta med sin idrott när de kommer upp och går i gymnasiet eller strax efter det. Det finns så mycket annat att göra. Jag vill så gärna att ungdomarna från stan ska lyckas men hur når man dem? För att prata fotboll så hoppas jag att VFF stabiliserar sig på den nivån man är, det kan göra att det blir lite lugn och ro för de andra klubbarna i kommunen.
Är du lokalpatriot?
– Ja, det kan man säga. Jag har bott här hela mitt liv och vill se stadens föreningar lyckas. Därför är det så synd att det inte kommer mer folk på hockeyn och speedwayen. Om vi tar speedway så är det världsstjärnor på plats varje tisdag på Ljungheden.
Är Västervik en idrottsstad?
– Ja. Det finns ett stort intresse men det saknas något i alla sporter. Det blir inte det här riktiga trycket någonstans. Jag tror inte att folket förstår vilken hög nivå det är, vad som krävs för att ligga där och vad det kostar. Kommunen skulle kunna ha ett bättre samarbete med klubbarna på den nivån, de kan ha jättenytta av varandra. Det är hur bra reklam som helst för Västervik att VIK och Västervik Speedway får hit de här stora namnen och lagen.
– Nu i våras mötte VIK HV71, det kan man ju knappt tro är sant. Och till nästa säsong kommer både AIK och Djurgården hit...
Det för oss in på hockeyn. Lalla ser i regel alla hemmamatcher för VIK.
– Jag tror på hockeyn på sikt. Det är otroligt egentligen att de kunnat vara med där uppe så länge med de förutsättningar man har. Helt fantastiskt. Om bara folket kunde förstå.
– TV:n är ett problem, tror jag. Folk blir bekväma och ser matchen hemma istället för att gå dit och stötta.
Hur borde publiksiffrorna se ut, enligt dig?
– På en division 5-match i fotboll bör det vara ett par hundra, minst. Hockeyn ska ha lätt 1800-1900 och speedwayen 2000-2500.
Vad saknas för att nå dit?
– Det är nyckelfrågan. Jag har framfört en del grejer, till exempel att man får ta med sin sambo för halva priset och såna grejer. Matcharrangemangen måste bli bättre också och där tror jag att något som kan verka litet, som speakern, har en viktig uppgift.
Som sagt; att han får det här stipendiet tog sitt avstamp i innebandyn. Han har nämligen varit med sen starten av WIBK.
– När klubben bildades 1986 gick jag in som vice ordförande. På den tiden spelade vi fotboll och innebandy på Karins Café och därifrån blev det riktig innebandy. Vi var nere och spelade en cup i Helsingborg och träffade folk som spelade organiserat.
Lalla spelade själv, han började som målvakt men blev snart "tuff back". Den mesta tiden har lagts på att utbilda och utveckla ungdomarna.
– Det som glädjer mig kanske mest är att se de här "egna" som nu är uppe och spelar på elit- eller till och med landslagsnivå. Man får så mycket tillbaka när man träffar dem, det är alltid att de säger: "Lalla kommer du ihåg när..." och det är sån glädje att jag ryser. Det är de här ungdomarna och ledarna bakom som ska ha det största tacket.
Som om det inte vore nog med tidigare nämnda uppdrag har Lalla en karriär som sträcker sig över 35 år som domare i fotboll och innebandy. Matcherna har han tagit sig an med samma värme och attityd som alltid.
– Man kan vara mjuk och ställa krav samtidigt. Så länge man är tydlig, oavsett om det är som ledare, spelare eller domare. Och man måste älska det man gör, då blir det bra. Jag kan inte minnas att jag haft en tråkig match som domare. Man får vara öppen: "okej, jag kan ha bommat, men vi kan väl inte älta det?" Då brukar det gå bra.
Erfarenheter finns. Åsikter finns och trots att det hunnit bli närmare 40 år i det lokala föreningslivets tjänst tyder inget på att Lalla kommer slå av på takten.
– Jag mår bra och håller på så länge jag orkar. Jag har som sagt fått prioritera lite och det viktigaste för mig är alltid min familj, mina barn och mina barnbarn. Jag fyller 60 snart men känner mig inte som det.