Jul och grejer. Dags att fundera på frälsaren, Matteusevangeliet och jungfrufödelse.
Eller inte.
Vi tar och frossar i innebandy istället. Det är å andra sidan ungefär samma sak de här dagarna.
De tre männen på bänkraden bakom letade efter hans namn. De hade svårt att hitta honom. De försökte följa alla möjliga ledtrådar.
Vem var han med nummer 30 på ryggen? Han stod inte med i matchbladet. Han stod inte uppsatt som startspelare. Han var inte tänkt som någon för förstalinan.
Men någon ville annat.
Magnus Larsson gick sönder på uppvärmningen inför matchen mot Kumla. Det finns inget nystartsläge som jul och nyår tänkte tränaren Michael Elmér och kallade in Martin Tedborn - igen. Det var drygt två år sedan sist. Elmér tyckte att han gav honom chansen då. Tedborn tyckte inte det.
Tedborn tröttnade. Jobbet blev viktigare och bandyklubban lades på hyllan.
Nu var han tillbaka på innebandyplanen igen. Utan matchtempo, utan grundträning, utan allt det man vill ha när man ska spela årets viktigaste match.
Han gick från tilltänkt bänkvärmare till en spelare i förstafemman på några minuter. Han tackade. Han gjorde ett mål, två mål och ett assist på det.
Kumla kom ikapp ändå. När matchen stod och vägde var det Tedborn som tog smällen. Han blödde ur munnen. Hann brann.
I Elmérs huvud snurrade alla snöpliga slut från säsongen.
Tedborn tittade inte bakåt. Han spottade blod. Han tittade upp mot matchklockan. Inga fula armbågar, inga märkliga domslut. Inget skulle stoppa nu. Fem ögonblick senare stod han på plan igen när Västervikslaget fick till det till 9–7 utan att någon WIBK:are var på bollen.
De tre männen i bänkraden bakom såg ut som de sett ett mirakel. De var övertygade om att de såg en ny stjärna födas.
De såg WIBK vinna. Det var månader sedan sist och laget lättade från jumboplatsen.
Det var en seger som betydde så mycket att det var svårt att omsätta i ord.
– Det här betyder massor… massor, sa Elmér efter 13–8.
Efter en massa förluster vann WIBK i årets sista match. Någonstans kändes det logiskt. Det är ändå den tiden på året när saker och ting vänder. Tiden då vi slutar titta tillbaka på misslyckanden och ser framåt mot ljusare tider.
Jag skulle kunna gräva i symboliken "13 gjorda mål några dagar innan vi skriver 2013". Men det här är pretentiöst nog som det är.
Jag nöjer mig därför med ett Rocky-inspirerat budskap som kan gälla för livet och idrotten. Ja och varför inte på julen med:
Det viktigaste är inte att aldrig falla. Det viktigaste är att kunna resa sig efter varje fall.
Det är så du vinner.